Någon har liknat valbevakningen i Sveriges Television vid bevakningen av VM i fotboll.
Och då är det inte bara det faktum att André Pops, mest känd för att leda ”Vinterstudion” som varje säsong bevakar vintersport, nu leder ”valstudion”.
Pops fördelar mest ordet och leder tittaren genom själva dramaturgin, ungefär som en klassisk programledare gör.
Nej, det är det faktum att Sveriges Television lägger huvuddelen av sin energi och sina resurser på en bevakning där utfrågningarna av partiledarna blir till ”matcher” där vi tittare får ta del av ett så kallat ”uppsnack”, därefter genomförs utfrågningen – naturligtvis med stort intresse på twitter – och sedan får vi kommentarer till utfrågningen och i efterföljande nyhetsprogram inte så sällan repriser på höjdpunkterna och några korta kommentarer till dem.
I specialprogram får vi särskilda debatter mellan de mest kända politikerna och därefter kommenterar en panel dessa debatter, ofta paneler av opinionsjournalister.
En orimligt stor del av valbevakningen utgörs också av så kallade humorinslag, som sannolikt kompenserar för de reklamavbrott som brukar känneteckna sportevenemang, samt ytterligare program – både på webb och i tablå – vars syfte är att lätta upp politiken lite grand.
Komiker åker runt i landet och pratar politik och i en soffa samlas kända och mindre kända debattörer och tycker om politik.
Politik är komplex materia. Och dagens politik innehåller färre tydliga intressekonflikter än för 40 år sedan.
En majoritet av partierna trängs i mitten.
För en politisk bevakning som bygger på konflikt blir Sverigedemokraternas inträde på den parlamentariska arenan oemotståndlig. Plötsligt finns en dramaturgi – alla mot SD, som dessutom ser ut att kunna bli tungan på vågen i ett val där ett sammansvetsat block står mot ett kompisgäng.
Därför blir konflikten kring SD bestämmande för snart sagt varje kommenterande inslag.
Tyvärr sviker Sveriges Television den demokratiska uppgiften att hjälpa medborgarna att utkräva ansvar för den gånga mandatperioden, bedöma realismen i löften för framtiden och förstå partiernas ideologiska existensberättigande.
Granskningar kräver tid, specialistkunskap och grävande i beslutsprocesser. Den tid och kunskap som krävs har få redaktioner idag.
Analys kräver principresonemang, logik och teoretiska jämförelser. Analys är inte samma sak som kommentar, diskussion eller samtal. Analys kräver en informerad teoretisk position, något som få journalister har.
Fler vetenskaps-, kultur- och grävande journalister borde få utrymme att i samspel med forskare, medborgare och civilsamhälle arbeta med avgörande politiska frågor och granska dem som haft makten och de som varit opposition.
Redaktionerna tycks inte vila tryggt i en professionell journalistisk identitet och uppdrag, vilket skapar utrymme för politisk evenemangsjournalistik.
Jag ser en stor risk att Sveriges Television hos väljarna gör politik – den auktoritativa resursfördelningen i ett samhälle – till ett tröttsamt pratande, där det är viktigare vem som pratar än vad de säger.