1995 till 1999 infördes statliga utgiftstak, det överskottsmål som i dag säger att de offentliga finanserna skall gå med en procent av BNP i överskott över konjunkturcykeln, samt en politiskt oberoende och på inflationsbekämpning ensidigt inriktad Riksbank.

Detta så kallade ekonomisk-politiska ramverk verkar i dag ha blivit lite som den heliga treenigheten bland ortodoxt kristna.

Särskilt ifrågasättande av riksbanksreformen är tabubelagt.

Magdalena Andersson (S) lär knappast våga säga som hennes partikamrater Anita Gradin och Jan Bergqvist i en reservation mot den borgerliga majoriteten i en utredning om riksbanken 1993:

”Vi tror inte på en ordning där en fristående riksbank ser som sin uppgift att systematiskt ställa sig i motsättning till de folkvalda politiska församlingarnas ekonomiska politik. Att låta penningpolitiken formas i ständig konfrontation mot den allmänna ekonomiska politiken i övrigt kan skada landets ekonomi.”

Jan Bergqvist, som när den nya ordningen skulle införas var finansutskottets ordförande, hamnade i en svår situation. Han hävdade (bland annat i privata samtal med mig) att han hade kvar samma inställning som 1993.

Men han sa också att EU-medlemskapet tvingade fram reformen som ju var ett av konvergensvillkoren för medlemskap i den monetära unionen.

Vi vänsterpartister hävdade att i och med att vi tagit oss rätten att låta svenska folket och inte ministerrådet avgöra ett medlemskap i EMU, så hade vi också rätt att säga nej till riksbanksreformen.

Men reformen drevs igenom och för en tid fanns här i Sverige liksom internationellt en stark övertygelse bland politiker och ekonomer att man nu hittat ett ekonomiskt-politiskt ramverk som gjorde att världen för lång tid framåt skulle slippa ekonomiska kriser.

Men i och med finanskrisen kom ett brutalt uppvaknande.

Den sofistikerade prognosmodellen Ramses som Riksbanken använde förutsåg inför riksbanksdirektionens möte den 3 september 2008 stigande inflation. Beslutet blev att höja reporäntan från 4,5 till 4,75 procent.

Detta var tolv dagar innan Lehman Brothers gick i konkurs.

Överallt i världen ifrågasattes nu de ekonomisk-politiska regelverken, som jämfördes med andra världskrigets Maginotlinje (den som tyska armén gick runt).

Regeringar och centralbanker tvangs i praktiken åsidosätta doktrinen om oberoende och i ett mer eller mindre offentligt samarbete göra samordnade finans- och penningpolitiska stödpaket.

Sedan dess har vi sett en växande oenighet om penningpolitiken växa fram.

Den tidigare riksbanksdirektören Lars Svensson har sagt att den hållbara sysselsättningsnivån skulle ha legat väsentligt högre med rimligare och mer expansiv penningpolitik.

Ekonomipristagaren Paul Krugman har kallat riksbankspolitiken för ”sadomonetaristisk”.

Den kände professorn i nationalekonomi Assar Lindbeck föreslog på DN Debatt redan 2008 att slopa överskottsmålet.

Anders Borg (M) har kritiserat de ”akademiska” ekonomerna för att vara kortsiktiga och gått emot förslag om att vidga Riksbankens mandat. Stefan Löfven (S) har sagt att Riksbanken skall ha ett tydligare sysselsättningsmål.

Men inget tyder på att vare sig moderater eller socialdemokrater vågar ifrågasätta ramverkets grunder.

Kan jag hoppas på att vänsterpartiets Ulla Andersson vågar häda lite i den ekonomisk-politiska kyrkan i söndagens ekonomidebatt?