I jämförelse med Storbritannien har Sverige aldrig varit ett kolonialvälde att tala om. Men det innebär inte att vi inte har något att skämmas över. Ju mer man undersöker Sveriges förflutna, desto mer mörka historier uppdagas. Tillsammans bildar de en större historia om koloniala och rasistiska förhållningssätt som vi måste våga tala om. Hur få slavar är för få för att behöva lära sig något om? undrar Ale Pålsson, doktorand i historia.
Nästa år kommer Sverige inte ha varit i krig på 200 år, sedan fredsavtalet med Norge den 14 augusti 1814. Dessa 200 år av fred och neutralitet är någonting att vara stolt över och en tradition att värna.
Tre månader efter avtalet, den 14 oktober 1814, fälldes i Gustavia, S:t Barthélemys huvudstad, domen mot Isadore Bellacy. Isadore hävdade att han var en fri svart pojke, men han hade inte någon dokumentation som bevisade hans frihet. Han sattes i fängelse och om ingen kunde bevisa hans frihet eller att någon ägde honom, skulle han säljas som slav.
Isadore var inte unik. Enligt kolonins lag måste alla som inte var vita ha papper för att bevisa sin frihet. Du var slav tills bevisad fri.
De senaste åren har allt fler i Sverige börjat diskutera Sveriges koloniala förflutna, främst i förhållande till S:t Barthélemy, ön i Karibien som tillhörde Sverige 1784-1878. Den 7 oktober kunde man se Uppsalahistorikern Fredrik Thomasson tala i Vetenskapens värld om sin forskning kring slaveriets historia.
Genom att lyfta frågan kring det svenska slaveriet ifrågasätts hur oskyldigt Sverige egentligen var i kolonialfrågan. Många poängterar att jämfört med till exempel det brittiska kolonialväldet var Sverige knappt ett kolonialvälde överhuvudtaget. S:t Barthélemy är lika stort som Visingsö och svensk slavhandel kan inte jämföras med den brittiska, spanska eller portugisiska.
Båda sidor har poänger i denna fråga. Vi kan inte likställa slaveriet i S:t Barthélemy med slaveriet i Brasilien, lika lite som vi kan likställa Skånepolisens register över romer med alla romer som mördades i koncentrationsläger under 1940-talet. Men är det ena en acceptabel diskriminering bara för att den inte kan jämföras med det andra brottet?
Nya Sverige i Nordamerika, slavfort i Ghana, tvångsförflyttning av samer, Linnés rastyper, första rasbiologiska institutet i världen, svenska soldater i Belgiska Kongo, listan kan göras lång och blir längre ju mer forskare undersöker det svenska förflutna.
Alla dessa bitar av historien ser oviktiga ut när de behandlas var och en för sig, men utgör tillsammans en större historia om koloniala och rasistiska förhållningssätt som vi måste våga tala om.
Förra veckan skrev Herman Lindqvist om samernas historia och hur lite som har skrivits om dem. Att det finns afrikanska slavar begravda i Sverige från 1600-talet är kanske inte värt att skriva en lärobok om, men det är en del av den svenska historien.
När man väljer att inte nämna Sveriges försök att bli en kolonial stormakt för att de inte lyckades så skapas en självgod historia där svensken framstår som god och välvillig.
1812 bodde nästan 5482 personer på S:t Barthélemy, av vilka 2046 var förslavade. Över tio miljoner människor skeppades som slavar över Atlanten och man kan som svensk säga att vår kolonialism knappt är värd att nämna. Eller så kan man påminna om att Eskilstuna hade en befolkning på 2010 personer år 1810.
Om det var lagligt att köpa och sälja Eskilstunabor under 1800-talet, hade det nämnts i svenska historieböcker?
Och hur få slavar är för få för att behöva lära sig något om? De svenska kolonierna är inte något man lär sig om i skolan, det är något man snubblar över.
Den svenska koloniala historien förnekas inte, utan jämförs istället med till exempel den franska eller spanska så att den blir oviktig, knappt värd att tala om, en bit kuriosa, ingenting som påverkar oss idag. Man tycker det känns poänglöst att prata om hur Etnologiska museet fram tills 2007 haft människoskelett av aboriginer i sina magasin, för britterna har fler. Men om vi verkligen vill lära oss av historien så är idéerna och ändamålen lika viktiga som händelserna att diskutera.
Enligt skolans läroplan ska eleverna i högstadiet och gymnasiet lära sig om bland annat kolonialism och imperialism i sin historieundervisning. Rimligen borde de även lära sig om den svenska koloniala historien. Dessutom fokuserar man i gymnasiets historieundervisning på just 1800- och 1900-talet.
Sveriges koloniala historia kan undervisas som en ö, ett rasbiologiskt institut, en svensk här och där. Eller så kan det undervisas som ett kolonialt förhållningssätt till världen som pågick hela 1800-talet och långt in på 1900-talet. Vi måste våga tala om tankarna, precis lika mycket som om handlingarna.