De senaste veckorna har vi nästan dagligen matats med nyheter om den jihadiströrelse som under namn av Islamiska staten (IS) eller Kalifatet lagt under sig delar av Syrien och norra Irak.

I svenska medier domineras bilden av denna rörelse av reportage om dess militära framgångar och grymheter mot motståndare och oliktänkande.

Dessa reportage illustreras med bilder på svartklädda IS-krigare med vapen i händerna, brutala avrättningar och förtvivlade flyktingar jämte kartor över rörelsens framgångar.

Igår rapporterades det om den amerikanske journalisten James Foleys avrättning, och på svenska mediers hemsidor – liksom i övriga världen – länkades till en hotfull propagandavideo innehållande avrättningen.

Videon hade lagts ut av IS och innehöll en varning till USA.

Stillbilder från propagandavideon spreds av såväl kvällstidningar som public service. En militant jihadrörelse gavs möjlighet att på bred front sprida sina hot.

Att etablerade medier på detta sätt görs sig till megafon för extremister är för mig mycket märkligt.

En tragisk händelse av detta slag får givetvis stort genomslag i media. Det är också detta som är IS syfte.

Denna typ av våldsfilmer är ett led i IS propagandakampanj och syftar till att sprida skräck men också att till att väcka intresse.

Faktum är att skräckeffekten bidragit till rörelsens militära framgångar. Att Mosul kunde intas så snabbt berodde till en del på att de irakiska regeringstrupperna tappade modet när IS-styrkorna närmade sig och flydde hals över huvud. Unga muslimer runt om i världen dras till rörelsen, som enligt Aljezeera de senaste veckorna värvat mer än 6 000 nya medlemmar.

Framgångarna lockar, men också den vision av den perfekta islamiska staten som IS försöker förmedla. Det finns ett tydligt antikapitalistiskt inslag i dess ideologi och ett starkt patos för social rättvisa. Här har vi en av förklaringarna till rörelsens attraktionskraft.

Det finns vissa likheter med 1970-talets vänsterrevolutionära rörelser, dock med den skillnaden att IS åberopar sig på Gud och förkunnar ett liv efter detta, som gör det mödan värt att våga offra livet i kampen.

Flertalet initierade bedömare anser att ett militärt ingripande från västs sida skulle förvärra kaoset i området. Det skulle dessutom med stor sannolikhet leda till ett ökat stöd för IS.

Rörelsen, som innebär ett konsekvent avståndstagande från västlig infiltration i alla former, har redan nu ett rätt starkt stöd i sunnimuslimska områden, och flera klaner har anslutit sig.

Vad gäller mediebevakningen är den bästa reaktionen att rapportera sakligt om IS och inte fokusera på spektakulära händelser.

Reportage om livet under IS styrelse av det slag som gjorts av kanadensiska VICE News i filmen Islamic State (finns på youtube) är en bättre ”anti-propaganda” än ensidiga skräckskildringar och demonisering.

Krigande kan verka attraktivt för många unga muslimska män i väst liksom också rörelsens sociala budskap.

Men att leva i en stat med krav på strikt religionsutövning och med en sedlighetspolis som kontrollerar och reglerar folks vardagsliv ter sig nog mindre lockande för de flesta.

Media bör med andra ord visa ett större mått av urskiljning i sin hantering av propagandamaterial från IS och andra liknande organisationer. Att publicera en video med en brutal avrättning och ett därtill fogat hot är inte acceptabelt. Det finns etiska gränser som inte borde överskridas.

Våld både skrämmer och fascinerar – och det säljer!