Allt fler ungdomar åker till fattiga länder för att volontärarbeta på barnhem. Det är fantastiskt med all denna goda vilja – problemet är att den kan skada mer än den hjälper. I Kambodja har barnhemmen ökat med 75 procent sedan 2005, men inte för att behovet blivit större. Av någon anledning ser vi olika på barnens bästa beroende på om barnet är svenskt eller från ett fattigt land, skriver Anna De Geer och Britta Holmberg från Childhood Foundation.
Många har säkert sett bilderna av leende volontärer omgivna av en klunga barn med ännu större leenden. Vi läser mediernas berättelser om hur ungdomar från Väst åkt till ett fattigt land för att på allvar göra skillnad och hjälpa övergivna och föräldralösa barn. Vi trycker ”gilla” på blogg-inlägg där volontärer berättar om hur öppna och kärleksfulla barnhemsbarnen är och hur mycket de har fått tillbaka från dem.
I gårdagens reportage i Kaliber rapporterades att det blivit allt vanligare med volontärresor som förmedlas via kommersiella resebyråer och att det finns ett särskilt stort intresse för just barnhem. Det är också vår erfarenhet.
Det är fantastiskt med all denna goda vilja och handlingskraft som riktas mot barn som har det svårt i världen. Problemet är bara att verkligheten inte alltid ser ut så som vi tror och att missriktad välvilja faktiskt kan riskera att skada mer än hjälpa.
I vårt arbete för Childhood reser vi ofta till länder dit allt fler åker som barnhemsvolontärer. Vår bild är inte att det finns för få barnhem och att utländska volontärer är de enda som kan och vill ge kärlek till övergivna barn. Vår bild är en helt annan.
● Vi möter föräldrar i Thailand som övertalats att lämna bort sina barn i tron att det kan ge dem en bättre utbildning och framtid men där resultatet ofta blir det motsatta.
● Vi hör berättas om ensamstående tonårsmammor som i hopplös fattigdom överger sina barn för att de inte ser någon annan utväg. Vi pratar med barn som spenderat hela sin uppväxt på institution i Ryssland fastän de faktiskt har fungerande släktingar, inte sällan pappor, som ingen räknar med.
● Vi lyssnar på Sydafrikanska forskare som konstaterar att de redan kända riskerna med barnhemsvistelser kan förvärras ytterligare när det ständigt kommer nya volontärer som barnen knyter an till och sedan separeras från.
● Vi träffar barnrättsaktivister i Kambodja som blir förtvivlade när de ser hur deras och landets ansträngningar att bygga upp stöd till barn och familjer i utsatthet så att barnen inte ska behöva skiljas från sina föräldrar faktiskt motarbetas av välmenande västerlänningar som vill hjälpa de barn som de tror är föräldralösa eller övergivna.
När det gäller barnhem är det viktigt att känna till att de allra flesta barn som bor där inte är föräldralösa och att det oftast finns bättre alternativ. Siffrorna varierar mellan olika länder, men åtminstone 80-90 procent av de miljontals barn som bor på institution världen över har någon förälder i livet. Och de allra flesta barn som verkligen är föräldralösa tas om hand av släkt och anhöriga.
I Kambodja har antalet barnhem ökat med 75 procent sen 2005 enligt UNICEF – och det är inte för att behovet har blivit större. Bakom i princip hela ökningen står utländska privatpersoner och finansiering. Ibland är syftena välvilliga. Ibland har det blivit ett sätt att tjäna pengar.
Sorgligt nog är det mycket lättare att få finansiering för barnhem än till förebyggande arbete som gör att barnen kan bo kvar i sina familjer. Detta trots att vi vet att det ofta leder till svårigheter för barnen längre fram i livet – barn som vuxit upp på barnhem har ofta en sämre fysisk och mental hälsa, svårare att anpassa sig i samhället och knyta nära relationer till andra.
Av någon anledning tenderar vi att se helt olika på vad som är barnets bästa beroende på om barnet är svenskt eller från ett fattigt land.
Tänk dig själv om dina barn fick ny dagispersonal varannan månad. Snälla och gulliga personer som visserligen inte förstår vad ditt barn säger och oftast inte har någon utbildning eller erfarenhet från barnomsorg, men det skadar väl inte. En gång kanske det bara är spännande och mysigt. Två gånger. Tre gånger. Men efter en tid börjar barnen förstå att även de mest kärleksfulla volontärerna kommer att överge dem.
Just det beteende som ofta beskrivs på bloggar och Facebook-inlägg om fantastiska möten med barnhemsbarn som ”ger så mycket kärlek”, som söker uppmärksamhet och överöser turister och volontärer med kramar, är faktiskt ett tecken på att de just utsatts för alltför många separationer och inte fått knyta an till någon trygg vuxen som finns kvar.
Vi är verkligen glada över att det finns så många som vill bidra till att fler barn ska få en trygg och kärleksfull barndom. Vi önskar bara att denna goda vilja i ännu högre grad skulle kunna kanaliseras till något som faktiskt hjälper barn som har det svårt.
Egentligen är det inte så komplicerat. Det gäller bara att tänka till en extra gång.
Det som vi önskar och tror är bra för ”våra” barn är också det som föräldrar i fattiga länder önskar för sina barn. Det som inte känns rätt och rimligt att göra med svenska barn är inte heller det för barn som växt upp i fattigdom.