Vänsterpartiet gick in i förra valet med stora förhoppningar.

Folk var trötta på åtta års borgerligt styre, Europa i kris och världen beredd på en ny, bättre väg framåt.

Man hade en fråga som enkäterna sade var klockren – bort med vinster i välfärden – och man gjorde dessutom en insats för att distansera sig från allt för radikal retorik och istället betona just hur regeringsdugligt (V) faktiskt var.

Det är svårt att dra ens ett preliminärt bokslut över partiets insatser sedan dess. Valet blev en besvikelse, och till Sjöstedts stora förvåning så fick partiet helt nobben i regeringsfrågan.

Vissa har tolkat dagens politiska läge som perfekt för ett större, kaxigare (V), men i verkligheten så har vi snarare fått motsatsen.

Det talas mycket om ”vänstervindar” idag i ett Europa där nya vänsterpartier med namn som Podemos och SYRIZA verkar ploppa upp som svampar efter regn.

I verkligheten så är den sortens termer dock nästan meningslösa, därför att det inte finns bara en vänster. Skillnaderna mellan partierna och deras förhållanden är ofta viktigare än likheterna.

Vänsterpartiet är inte ett särskilt ideologidrivet parti, och partiet utgör knappast någon ”tokvänster”, trots de borgerliga röster som på sitt tjatiga vis försöker intala oss motsatsen.

Partiet jobbar i själva verket mycket hårt på att just inte vara tokigt eller extremt.

Vad man försöker bevisa är att ”vänsterpolitik” egentligen är något som ingen behöver vara rädd för, vare sig de vill balansera budgeten eller se att hela Sverige jobbar.

Efter den historiska smällen på nittiotalet så har (V) – likt många andra europeiska vänsterpartier – permanent lagt samhällsomstörtningen på hyllan, både i partiets retorik och i hur man tänker och ser på världen.

Och här ligger också partiets dilemma idag.

Kristider medför i princip alltid någon form av växande politisk radikalisering, en process som vi kan se i nyheterna nästan varje dag, från Kiev till Lissabon.

Vänsterpartiet är ett parti i kläm – inklämt mellan det system man vill vara en del av men aldrig riktigt får och de riktiga ”tokarna” ute i den politiska vildmarken.

Radikalisering till vänster är som allra mest livsfarligt just för ett (icke-radikalt!) vänsterparti, därför att resultatet är ett mer eller mindre våldsamt politiskt tronföljdskrig – den enes bröd är samma sak som den andres död i en kamp om vad eller vem vänstern borde vara.

Partiets paradfråga illustrerar egentligen det kniviga läget. Inför valet så var som bekant retoriken stenhård – inga vinster i välfärden – men efteråt har en glidning skett: nu är det allt oftare ”för höga vinstuttag” eller ”för mycket vinst” som ska vara problemet.

Partiledaren Jonas Sjöstedt har sagt att frågan utgör en förutsättning för partiets budgetsamarbete, men som läget ser ut så kommer troligen än fler kompromisser att bli nödvändiga.

Ju fler kompromisser, desto svårare blir det att motivera någon entusiasm eller lojalitet hos partiets väljare och aktivister, men alternativet till förråda den egna linjen i sanden är att fälla regeringen.

Vad kommer något sådant att göra för ambitionen att bevisa partiets ”regeringsduglighet” i samarbete med (S)?

Att tjäna två herrar samtidigt är inte enkelt; många partier har slitits sönder efter att de försökt sig på denna bragd.

Kanske är det god tid för många runtomkring Almedalen att ta sig en funderare på vilken sorts framtid (V) riskerar att gå till mötes om ”vänstervindarna” faktiskt blåser upp till orkanstyrka även på våra breddgrader.

De som idag anklagar (V) för att vara bindgalna toksocialister riskerar tyvärr att på tok för sent inse hur fel denna bild av partiet faktiskt är.