Myten om den svenska synden är inget internationellt påfund, utan har lika mycket hållits vid liv på hemmaplan. Ändå talar vi framför allt om utlandets bild av det frigjorda Sverige. Det är en heteronormativ och sexistisk stereotyp, som betonar motsättningarna mellan Sverige och andra länder – snarare än de sexuella konflikter som finns hos oss än i dag, skriver Nikolas Glover.
För någon månad sedan gick nyheten runt i svenska medier att en könsneutral leksakskatalog provocerat en reaktionär omvärld. I SvD:s artikel citerades en rad ilskna inlägg: allt från en falsettförbannad journalist i konservativa, brittiska Daily Mail till en anonym nätkommentar på en lokal tv-stations hemsida i Detroit.
I Sveriges Radio fick Svenska institutet förklara att det kostar att ligga på topp: Sverige ”leder utvecklingen” i jämställdhet, ”och självklart provocerar det en del människor”.
Katalogen blev en nyhet av samma anledning som historien om den svenska synden med jämna mellanrum också blir det. Ni vet, det som började med konstnärlig svensk nakenhet på film under 1950-talet och slutade med lustiga stereotyper av svenska kvinnor i Hollywoodkomedier.
Reklammannen Claes Britton, som i olika sammanhang arbetat med det officiella Sverigefrämjandet, har till exempel deklarerat att ”Inga from Sweden” är vårt mest framgångsrika globala varumärke. Vi svenskar har aldrig varit patologiskt fixerade vid sex och nakenhet, förklarade Britton på sin blogg – det är ”resten av världen” som varit det, och ”det är deras problem, inte vårt”.
Historiskt sett är detta ett högst diskutabelt påstående. Liksom i stort sett alla andra länder var varken sex eller nakenhet en accepterad del av den svenska offentligheten före 1950-talet. När detta började luckras upp, då sexualundervisning infördes i skolan och några utmanande finkulturella filmer vunnit framgångar, var det många i Sverige som motsatte sig utvecklingen. Dessa svenska röster – bland annat en högkyrklig pastor och en katolsk biskop – fick 1955 en framträdande plats i den artikel i tidskriften Time som på allvar spred idén om den svenska synden i den anglosaxiska världen.
Och så fortsatte det. Både konservativa kritiker och deras politiska motståndare höll samtalet om svensk sexuell frigjordhet vid liv – i och utanför Sverige.
Som ekonomhistorikern Klara Arnberg visat började den svenska pornografiska pressen i början på 1960-talet överge sin fascination för exotiska utländska miljöer och istället satsa på ett mer exportvänligt tema med titlar såsom Spanking Sweden och Stripping Sweden. Porrens exportframgångar uppmärksammades i riksdagen. Många såg det som bevis för att Sverige ”låg före” andra länder, medan andra såg dem som ett reellt hot mot Sveriges rykte.
Idén om den svenska synden har alltså hållits vid liv av inhemska kritiker, kramare och krämare. Den har inte minst fått innebörd i förhållande till det som gjorde leksakskatalogen till en nyhet: jämställdhetspolitiken.
Sedan 1960-talet har man från officiellt svenskt håll försökt få stereotypen om svensk sexuell frigjordhet att kopplas till svensk civilisation: välfärdsstaten, dess jämställdhetspolitik och dess självständiga kvinnor. Pornografin och så småningom Hollywood kopplade å sin sida ofta sexualiteten till svensk ursprunglighet: den naiva, lustdrivna naturnära flickan.
Båda förstärkte sexualiseringen av Sverige, men många gånger på motstridiga sätt.
Reaktionerna på den könsneutrala leksakskatalogen användes i medierna för att bekräfta bilden av ett land som, i Svenska institutets terminologi, är progressivt. Det görs på samma sätt som Sverigefrämjarna tidigare försökt anamma den svenska synden: genom att motståndarna förläggs till utlandet.
Hade katalognyheten istället fokuserat på de många ilskna reaktionerna i de svenska tidningarnas egna kommentarsfält hade skillnaden mellan ”Oss” och ”Dom” varit svårare att urskilja.
Samma sak gäller idén om den svenska sexualiteten. Att tala om utlandets tolkning i motsats till vår sanning är ett politiskt val. Det främjar bilden att Sverige leder i en given internationell utveckling som alla är överens om. Och med sitt heteronormativa och sexistiska arv betonar stereotypen motsättningarna mellan länder – istället för konflikterna inom dem.