Kristendomen tar just nu ett allt starkare grepp om det svenska samhället. Det politiska Kristna värdepartiet startades för några dagar sedan. Flertalet kulturpersonligheter bekänner sig i offentligheten till den kristna tron, samtidigt som undervisningen och skolavslutningar i allt högre utsträckning influeras av kristna värderingar och traditioner. Det här är varningstecken värda att ta på allvar – vill vi ha tillbaka det samhälle där kristendomen under 900 år styrde befolkningen med ett järngrepp? undrar Ulla Johansson, debattör.
Hos den svenska kultureliten har det nu blivit chic att säga ”jag är troende”. Många författare hör till denna skara – inte bara Marcus Birro. Om vi tillåter oss skämta om det hela lite grann. Kultureliten dirigerar media, och nu bereds plats i dagstidningar, SVT och för kristen ideologi. Dagstidningarna är privatägda och styrda av borgerlig ideologi och således helt fria att bjuda in ”de troende”. SVT och SR är samhällsägda, ägda av en sekulär stat. Men ledningen där tar sig ändå friheten att släppa in en mängd ren kristen propaganda, som till exempel Gudstjänst i SVT, morgonandakt i SR P1, helgmålsringning i SVT och andliga sånger i SR P1.
Det är bara ett litet axplock ur det kristna utbudet, som dessutom betalas av skattepengar. Chefredaktören hos LO-kollektivets största fackliga tidning Dagens Arbete är präst i Svenska kyrkan. Fem av regeringens ministrar hör även de hemma bland de troende kristna.
För tjugo år sedan hade den här ideologiska utvecklingen ansetts bisarr. Hur hamnade det svenska samhället här?
Postmodernismen tog upp en kamp mot upplysningens och förnuftets verklighetstolkning, och släppte så fram allsköns flummiga resonemang och även religiösa tolkningar av världen. Det bäddade för den kristna frammarschen, som manifesterar sig inte bara i kulturelitens sätt att deklarera sig som ”troende” och medias applåder, utan även i Svenska kyrkans nya försök att få grepp om samhällets institutioner, och kanske främst att få grepp över skolan och skoleleverna.
Ett grepp de tycktes förlora när kyrkan skildes från staten. En förlust de tydligen inte tänker finna sig i. Går Jan Björklunds ändring av skollagen igenom är skolan inte längre konfessionsfri.
Eleverna ska sjunga psalmer i kyrkan på skolavlutningar, lyssna på prästen som läser bibeltexter och även bli välsignade av samma präst. Deltagandet ska vara frivilligt – men så är det ju inte i verkligheten.
Kyrkan går in i undervisningen även på andra sätt. ”Hjälper till” med religionsundervisningen, bjuder eleverna på kristna stödprogram som ”Bibeläventyret” för de mindre barnen och ”Riddarskolan” för yngre tonåringar. Kyrkan arbetar med andra ord energiskt och planerat för att kunna ta över elevernas sinnen. Skolinspektionen står inför detta hjälplösa. Förmår inte försvara en konfessionsfri skola. Den kristna offensiven har således flera fronter och är aggressiv.
Under niohundra år har kyrkan – först den katolska, sedan den lutherska – haft ett järngrepp över befolkningen. Ett socialt och kulturellt förtryck som satt djupa spår och skadat så många. Kyrkan ställde sig alltid bakom den härskande klassens påbud och diktat. Ställde upp bakom elitens förödande krig. Tvingade människor till kyrkan för att indoktrineras av prästernas predikningar. Där de lärdes att ”lyda överheten”. Plågades av de så avskydda husförhören. Kyrkans kvinnohat placerade ogifta mödrar på kyrkornas ”pliktpall”, för att bittert förnedras.
När arbetarrörelsen började demokratisera och modernisera samhället gjorde kyrkan kraftfullt motstånd mot allt nyskapande tänkande. Vi kan minnas hur länsman och präst ute i landsbygdens samhällen nekade arbetarrörelsens ledare samlingslokaler och kontaktmöjligheter. Hur modern litteratur och modern konst fördömdes.
In på sextiotalet var morgonbön obligatoriskt i skolorna. Detta var ett övergrepp eftersom det fanns elever från icke-troende familjer. Ungdomarna skrämdes även för sin egen sexualitet som betecknades som ”synd”. Detta är ett axplock ur kyrkans historia, som utbildningsministern kallar ”vårt kulturarv”.
Kyrkan är en maktstruktur byggd på vidskepelse. De mindre kristna samfunden lägger till en sträng och skrämmande sexualmoral, och andra bisarra tankemönster. De medlemmar av Sveriges kulturelit som nu till stor del kastat sig i kristendomens famn, har de aldrig läst historia under sin utbildning?
En del av kultureliten gömmer sig bakom tankar om att kyrkan som struktur inte är identisk med kristen ideologi. Det resonemanget håller inte.