På min egen möhippa blev jag och kompisgänget nekade inträde på Stureplan där vi tänkt bränna lönen på drinkar. När glittriga etablissemang inte ser oss ”invandrarbrudar” som givna kunder har de allt att förlora – vi vill ju dricka dyrsprit och shoppa Manolo Blahnik-skor som alla andra Sex and the City-älskare. Nu lanserar vi kampanjen Dörren 13 för att berätta våra historier, skriver projektledaren Banar Reza.

I helgen blev jag kidnappad av mitt tjejgäng. Det var min möhippa, humöret var på topp och sällskapet stort, snyggt och förmöget. Ett av dagens planerade stopp var en restaurang mitt på Stureplan i Stockholm.

Tillsammans med tre tjejer anländer jag i bil fem minuter efter resten av gänget. Vakten säger ”tyvärr, det är gästlista ikväll”. Vi är på för bra humör för att ta den lögnen, och säger  ”ja, fast våra tio tjejkompisar hade inga problem att komma in för bara några minuter sedan”. Vakten förstår att vi synat bluffen och ber om id-kort. Allt är i sin ordning. Hans kollega blir osäker på situationen och hämtar ut någon som verkar vara en pointer, alltså en person som ser till att ”rätt” personer kommer in på krogen – att ställets status förblir ”hög”.

Pointern slänger ett öga på oss, skakar på huvudet. Tydligen är vi inte några statushöjande kunder i hans ögon. Jag är inte den som drar rasistkortet eller känner mig diskriminerad i första hand. Men något i vårt utseende var uppenbarligen ett problem. Var det mitt mörka hår eller mina låga skor? Visade jag för lite hud? Såg jag inte ut att vilja spendera pengar?

Oavsett gjordes en bedömning – och den bedömningen gjorde mig rasande.

En av mina vänner som släppts in på krogen frågar snart pointern om han förstått att han förstört en möhippa. Han tittar på min vän och frågar ”vem fan är du?”. Sedan portar han henne från restaurangen.

Sådana som oss behöver man tydligen inte förklara sig för. Sådana som oss kan man ignorera och behandla lite hur som helst.

Vid ett annat tillfälle skulle jag köpa skor i en butik inte långt därifrån, på Birger Jarlsgatan. Skorna från Manolo Blahnik kostade en bit över 5000 kr, men eftersom jag skulle matcha dem med en klänning bad jag om att få återkomma efter att klänningen var inhandlad – jag menar, man vill ju matcha! När jag frågade butiksägaren om färgen på skon precis har kommit eller om den snart skulle försvinna från marknaden svarade hon ”De kommer inte vara på rean, om det är det du tror”.

Som sagt, sådana som oss kan man behandla lite hur som helst.

Vi accepterar inte det längre. Det finns nämligen en ny köpkraft i Sverige, en ny medelklass. Vi ser inte ut som den svenska medelklassen alltid har gjort, men vi har exakt samma konsumtionsmönster. Företag som inte betraktar oss som givna kunder har allt att förlora.

Mina erfarenheter är inget nytt under solen. Varje dag och kväll är det säkert tusentals människor med mörkt hår och mörka ögon som inte får den service de förtjänar som kund. Många jag känner undviker Stureplan för att de inte orkar ta en fight när allt de vill är att bränna pengar och ha lite kul.

Missförstå mig inte nu. Jag menar inte att ni ska tycka synd om alla stackars mörkhåriga, förortsskadade människor som inte kommer in på glittriga klubbar på Stureplan. Jag vill heller inte att ni ska tycka synd om oss för att vi inte uppskattas som kunder i glamorösa modebutiker.

Min poäng är enkel: Köpkraften ser annorlunda ut i Sverige idag än vad den gjorde för bara tio år sedan. Vi har kanske en annan bakgrund än ”svensk”, men vi har också bra jobb och höga löner. Vi är många, vi är snygga, vi är trendiga och vi är villiga att spendera. Kalla mig löjlig, kalla mig kapitalist eller kalla detta ett lyxproblem. Men jag, och många med mig, är less på att behöva bevisa hur ”normala” vi är. 

Precis som alla andra tjejer som har sett Sex and the City, vill vi också äga ett par Manolo Blahniks. Precis som Kalle Svensson eller Lisa von Über vill vi köpa 200-kronorsdrinkar, dyra kläder och åka på lyxresor. Många av oss är födda här, många av oss och våra föräldrar kom till Sverige för möjligheten att göra en klassresa. Många har en barndom som präglats av socialbidrag och fattigdom. Om ni inte läst Zlatans bok, så gör det!

Vi är revanschsugna – och vi är era potentiella kunder.

När jag i början tog upp detta som ett problem, var det många som sa ”men så är det bara”, ”vi undviker sådana ställen”, ”hela Stureplan är ju så”. Det är otroligt provocerande att så många har gett upp kampen att få vara kund där man vill vara kund.

Om jag, precis som Blondinbella, vill köpa exklusiva klänningar och festa på dyrsprit – ska jag inte få göra det då? Om jag gör en klassresa från fattig till rik – ska jag inte få visa det?

Vi sjutton tjejer som var ute i lördags har dragit igång en kampanj i sociala medier som heter Dörren 13. Namnet valde vi eftersom vi alldeles för ofta inte är välkomna innanför Stureplans alla dörrar. På grund av vårt utseende ses vi inte som potentiella kunder hos krogar och i butiker. Banker behandlar oss dåligt tills de har sett våra konton. Så ska det inte vara.

Har du varit med om liknande saker? Dela med dig av dina historier i vår Facebookgrupp eller på Twitter, #dorren13.