I Alby protesterar människor mot utförsäljningen av kommunens hyreshus. I Biskopsgården kampanjar en grupp för fler fritidsgårdar, i Lindängen samma sak. Och överallt skriver förortens unga ner sina berättelser. De berättar om politiker som inte lyssnar, om miljonprogram som organiserar sig – och om poliser som säger att det är förbjudet att prata. Som kräver dem på leg. Som kallar dem blattar. Som misshandlar dem ibland. Tillhör du det folk som har rätt att vara i världen medan andra ska huka sig och vara tysta? undrar Johannes Anyuru, författare.

1.

”Där tiden står still”. Snön utanför tunnelbanetågets fönster såg nästan violett ut. Vissa vinterdagar finns ett ljus som gör att det under en kort tid, mot slutet av dagen, är som att befinna sig på en annan planet.

Röda linjen: när jag var tonåring kom landets bästa hiphop härifrån. Idag lyssnar jag bara på Prince Ali från Biskop, men då lyssnade alla som bodde i hus som inte räknades på rösterna härifrån och tyckte att det var vi själva som pratade.

”Jag är från förorten tiden står still”, sa Dogge då. I en annan tid.
Vita fält där ute.
Alby. Klev av. Snö blåste över perrongen.

Jag är redaktör i en organisation som heter Pantrarna. Vi kämpar bland annat för att det ska öppnas en fritidsgård för äldre ungdomar i Biskopsgården. Vi styr upp fotbollsturneringar och sommarläger och föreläsningar och så, och jag har en skrivkurs för gymnasieungdomar.

En sommardag stod Pantrarna på ett torg i Göteborg. Vi pratade med folket som kom ut från Willys och med pensionärerna som hade ölburkar i korgarna till sina rullatorer och med ungdomarna som alltid står och hänger och slår ihjäl tid. Vi hade en megafon, vi sa i den att det var vi alla tillsammans som var folket, att tiden var inne att organisera sig.
Vi har såna där torgmöten ibland, speciellt på sommaren när mycket folk rör sig ute. Polisen dök upp den här dagen. Det är inte ovanligt. Vi såg dem röra sig i utkanten av torget och vi såg att de pratade med barnen som alltid samlas när Pantrarna kommer – ibland låter vi dem låna vår megafon så att de kan höra sina röster eka som jättars röster mellan fasaderna. Så de tycker förstås om oss. Många av dem är dessutom småsyskon eller grannar till oss. Efter mötet berättade barnen att poliserna hade sagt till dem att de skulle akta sig för oss, att vi var farliga. Polisen hade faktiskt sagt att det var förbjudet att prata med Pantrarna. Just det ordet: förbjudet.

Jag tänkte på den där händelsen när jag gick över perrongen i Alby. Jag tänkte på att jag tillhörde en förbjuden rörelse.

Emma väntade på andra sidan spärrarna. Vi hälsade på varandra. Emma arbetar som fritidsledare och är med i en rörelse som kallar sig för ”Alby är inte till salu”. De kämpar för att stoppa utförsäljningen av några kommunalt ägda hyreshus i Alby. Några dagar tidigare hade de haft problem med poliser som hade sabbat en manifestation för dem. Nu ville de skriva något om det och de hade då kontaktat Pantrarna för att höra om någon av oss hade kontakter med media. Jag hade råkat vara i Stockholm för att ta emot ett litteraturpris, så därför åkte jag till Alby. Jag visste inte om jag kunde göra något för dem men jag tänkte att det var viktigt att vi pratade med varandra.

2.

Människor med dyra bostadsrätter sitter i slutna rum och talar. De säger ord som affärsplan, rättssäkerhet, verkställning, kapital, renovering. Varje ord de uttalar förbrukar mänskliga kroppar, varje stavelse kastar ut ytterligare några av oss i kylan och mörkret som verkar ligga utanför strukturen men som i själva verket är en del av strukturen – som kanske är strukturens hjärta.

Segregationen, Fas ett två och tre, utförsäkringarna, poliser som griper papperslösa barn utanför skolan, de nedpissade blöjorna i privata äldreboenden – längst inne i samhället finner vi kanske alltid samhällets utsida.

3.

När någon reser sig upp från knä börjar tiden.

4.

Jag satt någon timme i en soffgrupp på en fritidsgård i Alby och pratade med några människor. De samlar in namnunderskrifter för att kräva en folkomröstning om utförsäljningen av vissa hus. De har en popcornmaskin, de står på torget och poppar popcorn och varje gång någon vill ha en påse pratar de lite med dem och försöker få dem att skriva under mot utförsäljningen. De knackar dörr. De har sin kamp. Det går ganska bra för dem, fast det är tungt också. De var väldigt inne i det hela när jag mötte dem. De hade den öppna kampens ljus i sina ansikten och röster.

Några dagar innan vårt möte hade fastigheterna som ska säljas visats upp för olika privata hyresvärdar. Rörelsen hade bestämt sig för att möta köparna och berätta om de ungefär fyratusen människor som vid den tiden hade skrivit på deras namnlista. Men på morgonen när de skulle göra detta hade poliser dykt upp i Alby och saboterat deras manifestation: poliserna angav ett eller annat svepskäl till varför de var där och följde sedan efter gruppen och såg till att bostadsbolagets representanter kunde slussa omkring köparna i Alby utan att någonsin behöva möta folket.

De höll på att skriva en text om detta och det var där jag kom in, eftersom jag är poet. Jag sa att jag tyckte att de skulle nämna sin popcornmaskin i texten, att om någon bild kunde tränga igenom alla idiotiska bilder som folk kommer få i huvudet så fort de läser ordet Alby så var det bilden av en popcornmaskin.

5.

Pantrarnas avdelning i området Lindängen i Malmö hade sitt första möte med lokala politiker i vintras. De satt där och pratade med varandra. De vill också ha en fritidsgård. Varför vill alla ha fritidsgårdar? De vill väl ha en plats som de kan kalla för sin egen. I den blåsande tiden. Plötsligt stövlade en polis in och ville vara med på mötet. Samma polis som dag ut och dag in trakasserar de här unga tjejerna och killarna, samma polis som alltid frågar dem om de har legitimation och ibland misshandlar dem i piketbussen och kastar av dem i ett skogsområde långt utanför Malmö – samma polis krävde att få vara med när ungdomarna hade sitt första möte som en politiskt förening.

En polis sitter i en piketbuss en natt och ser en ung, svart man korsa gatan. Han säger: ”Ska vi ta och sterilisera den där apjäveln?” Hans kollegor skrattar. Den ordväxlingen råkade fångas på film för några år sedan.

Poliser släpar ut ungdomar ur en skola under Göteborgskravallerna. De tvingar dem att ligga med ansiktena i utspilld hundmat i timme efter timme, de kallar dem för bögar, fittor, svartskallar, blattar.

Poliser gör hitlerhälsningar och skålar i champagne när vår statsminister ligger mördad på asfalten en natt.

Hur många gånger ska polisen, som ska upprätthålla lagen, behöva kliva ut på lagens utsida och stå där och skrika och skratta innan vi lär oss att lagens utsida samtidigt är dess innersta kärna? Att det inte finns någon skillnad. Att ingen ”bara gör sitt jobb” eller ”följer lagen”. Att det polisen gör skapar lagen.

Ibland behöver jag förstås polisens hjälp, som alla andra. Någon gång har jag  sprungit på någon som har blivit rånad på stan – någon som sitter på en bänk och blöder – och då ringer jag ju efter polisen. Jag hatar inte polisen. Vem vill egentligen säga ordet polis överhuvudtaget? Ingen. Ingen vill behöva ha med polisen att göra. När polisen kommer betyder det alltid att något farligt och våldsamt har hänt eller händer eller hotar att hända. Så det betyder något att polisen dyker upp på ett politiskt möte. Även om polisen bara vill se vad som händer eller bara vill höra vad som sägs betyder polisens närvaro något i varje rum. Kan någon tänka sig att poliser skulle se till att en gräsrotsrörelse bestående av vita människor i innerstaden inte fick möjlighet att räcka över en namninsamling till ett företag, oavsett vad saken gällde? Eller att poliser skulle dyka upp och kräva att få vara med på SSU:s möten?

Det här är inte oviktiga frågor. Det här handlar om vem som har rätt att försöka förändra sitt liv och vem ska vara nöjd med smulorna från andras kamp. Det är frågan om vad en människa har rätt att tänka och säga i detta land som påstår sig hålla yttrandefriheten som en av sina högsta principer. Det är inte ingenting att poliser säger till människor att en eller annan politisk organisation är förbjuden. Det är något. När folket i Alby satt på en fritidsgård och skulle skriva om varför de älskar Alby och inte vill tvingas flytta, om varför de kämpar mot ett beslut som ett kommunalt bostadsbolag har fattat – då var de tvungna att skriva ordet ”polis” säkert ett dussin gånger.

I stycket ovan, som ingår i en text om politisk organisering i miljonprogrammen, skrev jag ordet ”polis” tjugo gånger.

6.

Där ute i vinterkvällen gled ljusen.
Köpcentrum, torg. Alla dessa heliga platser. Alla tusentals lägenheter.
Tyckte att jag såg en skugga där ute.

7.

En skugga som sträckte sig från Alby till Biskopsgården till Lindängen och vidare ut i Europa, till gatustriderna i Köpenhamn när Ungdomens hus såldes och kravallerna i London och de återkommande och sorgsna upproren i Paris förorter.

Protesterna mot de nyliberala ekonomiska åtstramningarna i länderna runt Medelhavet. Aten som jag såg slåss en sommar, när grekerna mobiliserade sig allt mer förtvivlat mot ekonomerna som maskerade sig som politiker som ”bara lydde marknaden”.

Alla dessa människor som har kastat sig mot sköldarna. Sedan tidens början.

8.

Vi  kommer från platser utanför. Platser där tiden står still. Platser där historien alltid börjar. Just nu börjar historien.

Vi kommer från platser längs en eller annan kant. Vi har fel sorts bankkort i plånboken. Vi kommer nog aldrig att ha råd att köpa oss fria från varandra. Vi kommer kanske aldrig att räknas helt och hållet. Vi kommer från föräldrar som var dagmammor eller städare eller satt i kassan eller jobbade på äldreboende eller i hamnen. Vi kommer från bidrag, från våld, från isoleringen utanför, från platsen där tiden står still. Tillhör samhället oss ändå? Har vi rätt att kräva något? Detta liv som vi alla delar, under denna gemensamma himmel – att leva bland dessa hus, i detta land, i denna tid – tillhör detta levande oss också? Denna värld som är våra livs material, har vi samma rätt som du att vara med och avgöra dess bruk och öde? Eller ska vi äta smulor som de som kom före oss? För alltid? Och för alltid drivas längre och längre ut mot knivseggen?

Det här är inte oviktiga frågor. Är vi folket? All makt kommer från folket.

Tillhör du folket? Tillhör du som läser detta det folk som har rätt att vara i världen medan några andra ska huka sig och vara tysta, underkastade, nöjda med vad som råkar sopas ihop där borta, längs kanten?

Det här är frågor som Europa har ställt tidigare och som vi aldrig har klarat av att besvara annat än med utplåningspolitik, med steriliseringar, med död.

Ännu en gång ställs frågan om folket. Jag tror det. Att den ställs igen, just nu. Jag tror att det är kärnan i de ändlösa och meningslösa och till synes nästan helt opolitiska berättelserna om polisen mot förorten, polisen mot de papperslösa, polisen mot de unga.

Vilka tillhör folket?
Är det vi som är folket?
Jag tror att detta är vårt århundrades ögonblick vid avgrunden.

9.

I onsdags trycktes Albybornas text i Aftonbladet. Den är viktig och sorglig och sann. En berättelse bland många. Jag läste den och mindes vårt möte för nästan en månad sen. Kanske blev jag mer berörd av orden för att jag har sett skribenternas ansikten och hört deras röster. Det var ju också det enda de ville den där morgonen när polisen följde efter dem och saboterade för dem: att de som fattar besluten om deras liv skulle tvingas se deras ansikten och erkänna dem som sina likar, en kort stund. Men polisen satte stopp för det. Polis, polis, potatisgris, brukade vi sjunga när jag var barn. Hur slutade sången? Jag minns inte längre. På någon plats.

Jag läste en artikel i onsdags och mindes snön som blåste över perrongen. Jag mindes deras ansikten. Hur började sången, minns någon det längre?

Det börjar alltid med att några reser sig upp från knä.

All makt åt folket.