Så vad var det som hände egentligen? Vad hände med vinden från vänster? Vad hände med drömmen om en ny politiskt slagsida?

Vad hände med socialisterna och feministernas gemensamma dröm om ett nytt slags världsordning?

Lite samma sak ser vi nu när vi blickar ut över det nya politiska landskapet. Ingen rörelse alls alltså när det gäller den stora majoriteten av partierna. Det enda som egentligen hände var att Moderaterna tappade väldigt många procent och att väldigt många av de gick till Sverigedemokraterna.

Alltså blåser det högervindar i Sverige. Bruna, rasistiska och främlingsfientliga vindar. Miljöpartiet och vänstern tappade väljare till Feministiskt initiativ också men eftersom de inte kom in så förlorade man de mandaten.

Ingen vann. Alla fick stryk. Förutom Sverigedemokraterna som inte bara är de enda egentliga segrarna utan också segrade stort.

Det finns i Sverige ett monumentalt och utbrett missnöje med vad man menar är en liten privilegierad grupp människor. Dit hör journalister och politiker.

Det finns ett enormt glapp mellan det som presenteras i medierna som sanningar och den verklighet som människor faktiskt lever i. Sverige är ett extremt segregerat land. I den rika, välmående delen av Sverige röstar människor på Femistiskt initiativ eller Mijöpartiet.

Eftersom medierna helt tappat allt sitt förtroende ute i landet spelar det ingen roll hur högt de basunerar ut vilka vidriga omständigheter som omger Sverigedemokraterna.

För att kunna beröra en annan människa måste du ha den människas förtroende och svenska medier har helt tappat sitt förtroende. Vad människor på Södermalm i Stockholm tycker är viktigt, betyder ingenting för människor ute i landet.

Människors enda sätt att protestera mot avståndet som de upplever mellan elit och folk är att reta eliten och folk vet att det inte finns något bättre sätt att reta eliten på än att rösta på Sverigedemokraterna. Det tror jag är en del av framgången.

Människor känner sympati för uppstickaren som hela tiden blir tillsagd av makten att hålla käften. Fel eller inte, det är så det är och det är så det blir.

Vad förenar då en arbetslös medelålders man från en bruksort i Dalarna och en välutbildad ung kvinna från Södermalm? Egentligen ingenting. Det är två olika världar.

Vilken värld är mest sann? När den välutbildade kvinnan från Södermalm, som lägger sin röst på Feministiskt initiativ, dessutom hävdar att det är mannen i bruksorten, just bara för att han är man, som gynnas kan man rätt enkelt lista ut att mannen i fråga inte riktigt delar den synen på tillvaron.

Vänsterns i grunden vackra och inkännande retorik äger ingen praktisk förankring. Det är en exkluderande politik. Så länge fler människor lämnas utanför ett politiskt sammanhang än inkluderas kommer slitningarna att bestå.

Det var märkligt att se Rossana Dinamarca förklara Sverigedemokraternas framgångar med att det var Fredrik Reinfeldts fel. Ingen svensk politiker har varit lika konsekvent och innerlig i sitt fördömande av Sverigedemokraterna som just Fredrik Reinfeldt.

Man kan kritisera honom och hans parti för en massa saker men att de skulle ha underlättat för Sverigdemokraterna är verkligen inte en.

Livet går vidare, som alltid. Människor återvänder till sin vardag och försöker få sina liv att hänga ihop.

Vi är i den här båten tillsammans.

Ska vi kanske nu för en gång skull se till att vi tillsammans försöker ro den här båten också, innan den sjunker?