Samtidigt som vi anser demokratin vara helig låter vi parter utan demokratiskt stöd föra hela Sveriges arbetstagares talan.
LO är det fackförbund som hörs mest i debatten trots dess bristfälliga representativitet på arbetsmarknaden.
66 procent av Sveriges arbetare är medlemmar i något av LO-förbunden. Anslutningsgraden har sjunkit stadigt sedan början av 1990-talet. Sedan 2010 har LO-förbunden tappat närmare 60 000 medlemma, mest av alla fackliga organisationer.
De grupper som lämnar LO i störst omfattning är åldersgrupperna 16-24 samt 25-29. Facklig anslutning bland den yngsta åldersgruppen ligger på ynka 37 procent.
Fackets uppgift är att försvara medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och att påverka politiska beslut som gynnar medlemmarna.
När Kommunal lät undersöka medlemsopinionen i frågan om individuell lön visade sig att medlemmarna var positivt inställda till det. Individuell lön är naturligtvis ingen fråga för LO, som fortsätter på sin linje om samma lön för alla, oavsett kompetens.
Att inte jobba för sina medlemmars intressen, och plånböcker, är inget annat än tjänstefel.
I realiteten har Sverige redan Europas mest sammanpressade lönestruktur, något som gynnar människor som redan är i arbete och som har varit det under en längre period.
Tack vare den ”solidariska” lönesättningen är det allra svårast för unga och utrikesfödda att komma in på arbetsmarknaden. Deras erfarenheter och kunskaper stämmer sällan överens med vad arbetsgivaren måste betala för deras arbetsinsats.
I sin senaste rapport påvisar LO att deltidsarbete är vanligast bland i åldersgruppen 16-24, vilket man menar inte är bra.
Skräckscenarion målas upp och LO gråter ut å arbetstagarnas vägnar.
Att deltidsarbete har blivit de ungas enda verkliga chans att komma in på den alldeles för trögrörliga och stängda arbetsmarknaden är ett tydligt resultat av LO:s arbete.
Enligt LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson beror det sjunkande medlemsantalet på tillfälliga anställningar. I själva verket beror det på LO:s irrelevans och förlegade världsbild.
LO är ett högst partiskt fackförbund och räknas som en av Socialdemokraternas viktigaste finansiärer med ständiga representanter i partiets verkställande utskott.
Mindre än hälften av LO:s medlemmar och endast 27 procent av svenska folket sympatiserar med Socialdemokraterna. Ändå går en del av medlemsavgiften rakt ner i Socialdemokraternas fickor.
Förtroendet för fackliga organisationer är förvånansvärt lågt med tanke på LO:s maktanspråk och allt mer aggressiva retorik.
Opinionsbildningen som LO driver är inte bara aggressiv, den är osaklig och onödigt konfliktprovocerande.
Samma tendenser har kunnat ses hos fackförbund runtom i Europa som har mött samma öde.
Istället för att hjälpa sina medlemmar, skapa gynnsammare förutsättningar för den svenska arbetsmarknaden och att delta i det diplomatiska och demokratiska samtalet mellan arbetsmarknadens parter, gräver LO sin egen grav.
Det är i desperata tider ens sanna karaktär kommer fram. LO:s karaktär verkar vara präglad av egoism och irrationalitet.
Och dessa går inte längre att dölja bakom martyrskapet LO sägs utsätta sig för.