Jag fick en gång 2,0 på högskoleprovet. Det var tredje gången jag skrev provet och det var några år efter att jag gått ut gymnasiet.

Högskoleprovet öppnades upp för alla 1991 och jag skrev det nog första gången redan det året om jag minns rätt. Då gick jag andra året på gymnasiet och fick resultatet 1,6.

Det rekommenderades då att man skulle skriva det minst en gång ”på försök” innan man gjorde det på riktigt.

När du skriver det andra gången eller tredje gången är du mindre nervös, vet vad du har att vänta dig och det är troligt att resultatet då också blir bättre. Dessutom har du antagligen lärt dig något sedan sist.

Nuförtiden säljs snabba lösningar på nätet. De studiebaserade lösningarna är väl inget att snacka om.

Folk får lägga sina pengar på vad de vill och kanske några fungerar. Men nu avslöjas att det också säljs fusk som en väg till bättre resultat på högskoleprovet.

Avancerat fusk, med tekniska hjälpmedel som alltså tillhandahålls mot betalning.

Även då, 1991, vet jag att det fanns några som diskuterade om det gick att fuska, men då i mindre avancerad skala. Typ skicka lappar, göra tecken eller på annat sätt hjälpa varandra med svaren.

De flesta var förstås helt ointresserade av att göra något sådant och jag vet ingen som faktiskt gjorde det.

Men av något skäl finns det alltid några som vill försöka att fuska. Och någon som vill hjälpa till att fuska. Särskilt när det finns pengar att tjäna.

Sedan 1991 har de tekniska möjligheterna att fuska ökat avsevärt. Vari ligger lockelsen? Att testa om det funkar. Spänningen. Och inte minst i den möjliga vinsten i en snabb väg in till önskad utbildning.

Själv ser jag tester som högskoleprovet som en intellektuell utmaning och det skulle vara otänkbart att fuska, för då missar jag ju hela poängen. Men den inställningen kommer jag aldrig att få alla att dela.

Det är oetiskt att fuska, förstås, och det är troligen inte kul att leva med att man fuskat sig in på en utbildning, till en karriär, till ett jobb. Tagit någon annans plats. Att ta sig fram på egna meriter slår alltid fusket med hästlängder, det håller nog de flesta med om.

Men lockelsen i fusket kommer för vissa ändå att bli för stor. Det enda motgiftet är att det blir för svårt. Och att risken att avslöjas blir för stor.

Det betyder att ansvaret för att stävja fusk framförallt ligger på organisatören av högskoleprovet. De måste hitta vägar att stoppa fuskarna och att avslöja dem, och inte minst att avslöja fuskets organisatörer.

Annars riskeras i längden provets trovärdighet som urvalsinstrument till högskolan.