Om någon hade kommit på den bisarra idén att fråga min mor om hennes affärsidé – hon var en hängiven socialarbetare hela sitt liv – så hade hon faktiskt kunnat svara.

Det handlade om något så enkelt som anständighet: det går an att vara frisk bara man vet hur de sjuka har det, det går an att vara rik bara man vet hur de fattiga har det, det går an att vara lycklig bra man vet hur de olyckliga har det.

Det låter anspråkslöst, hon skulle aldrig gått så långt att hon krävt godhet. Inte av någon annan, bara av sig själv. Det skulle ha varit att ställa orimligt höga krav på en människa.

Den amerikanska författarinnan Marilynne Robinson har ägnat större delen av sitt liv och tre stora romaner åt frågor som godhet, nåd, förlåtelse. Hon vågar ställa högre anspråk på oss.

På ett ställe drar hon den radikala slutsatsen att om vi inte förmår tro att den människa som vi ännu inte känner är god, då faller hela tanken om demokrati.

Att lita på dem vi känner är en sak, att lita på dem vi ännu inte känner är den stora saken.

Det var den tanken, på en reserv av godhet i varje människa, som USA:s president Barack Obama åsyftade när han i sitt gripande tal i somras till den mördade svarta pastorn Clementa Pinckney i Charleston citerade Robinson i sitt försök att visa en väg ut ur desperationen efter våldsdådet.

Då i somras, i början av flyktingvågen, mobiliserades den svenska reserven av godhet. Det var en lycka att se på.

Nu fruktar många att det är över.

Det tror jag inte ett ögonblick. För det finns en mycket starkare, mycket pålitligare kraft att mobilisera: anständigheten.

Godheten provocerar på ett helt annat sätt än anständigheten.

På tyska finns det ett märkligt ord: Gutmensch. Det ser ut som om det helt enkelt betyder god människa, men det betyder egentligen motsatsen.

En gutmensch är en som bara vill visa sig god, som vill moralisera över alla andra som inte är lika goda. En skenhelig, med andra ord; det är ett mycket grovt uttryck.

När det nu, i Tyskland liksom här, sker en mobilisering av oanständigheten, då är uttrycket Gutmensch centralt.

Det riktas mot alla dem, alla oss, som påstås vilja vara goda utan att det kostar för mycket.

Lättast vore att bara höja den anständiga rösten, viktigare är att visa vad anständighet är.

Jag bor i en villaförort till Stockholm. Här syns absolut ingenting av flyktingvågen. Det är precis som det brukar vara när ”Sverige är i kris”.

Det enda vi märkte här av finanskriserna var att räntan på våra dyra lån på husen gick ner.

Här i villaförorten läggs det inte ner några fabriker, här sprängs inga skolbudgetar på grund av ensamkommande barn, här kan man låtsas som om Sverige ligger någon annanstans.

Här är det enkelt att vara anständig i princip.

Men så kommer man till en punkt där det inte räcker. När man själv måste mobilisera en smula verklig anständighet.

På onsdag går en som fått tid över efter ett långt yrkesliv till den nystartade svenskundervisningen för nykomna flyktingar hos Röda korset.

På torsdag ska jag till sist – vi är många som anmält oss -  bli utbildad till God man för ensamkommande barn.

Det är ingen egenskap, tack och lov, det är ett kommunalt uppdrag.

Ett anständigt.