Om uppgifterna stämmer om att Rysslands president Vladimir Putin ska ha föreslagit för den förre polske premiärministern Donald Tusk, på allvar eller som en provokation, att de två länderna skulle dela upp Ukraina mellan sig, är det en inställning som skickar oss över ett halvt sekel bakåt i Europas historia, såväl faktiskt som moraliskt.
Putin ser Ukraina som en onaturlig statsbildning och som ett land som egentligen inte har något existensberättigande. Därmed underkänns hela den europeiska fredsordning som bygger på respekt för existerande gränser och suveräna nationer.
Det är därför han, utan att blinka och med en kombination av lögner och militärt våld, kunde annektera Krim. På samma sätt håller han på att underminera Ukraina genom att försöka rycka loss de östra delarna från Kiev.
Huruvida det finns en främmande militär undervattensfarkost i Stockholms skärgård eller ej, och huruvida den är rysk eller ej är visserligen viktigt, men det är faktiskt inte i sig avgörande för Europas nya säkerhetsläge.
Oavsett om rysk militär opererar i svenska vatten eller ej så står det nämligen klart sedan långt tillbaka att vi har en aggressiv stormakt inpå knuten.
Den ryska upprustningen är ett uttryck för detta. Hoten mot omvärlden ett annat. Det ryska flygvapnet har redan uppvisat tillräckligt mycket aggressivitet för att det ska stå klart vilken inställning landet har. En president som såg Sovjetunions fall som det förra seklets största geopolitiska katastrof och som med stor kraft håller på att återupprätta ett ryskt imperium.
Ryssland har det senaste sex åren invaderat Georgien, fört ett cyberkrig mot Estland, annekterat en del av ett grannland och för nu angreppskrig i ännu en del. Mindre uppmärksamhet har de ryska påtryckningarna och manipulationerna i länder som Armenien, Azerbajdzjan, Moldavien och Bulgarien fått, men även hit når den ryska regimens nätverk och tentakler.
Svensk försvarsförmåga är mot bakgrund av detta perspektiv inte tillräcklig. Det gäller inte bara i frågan om ubåtsjakt utan även när det gäller andra förmågor. Det ställer krav på att våra försvarsansträngningar måste upp till högre nivåer, motsvarande dem som tidigare har gällt.
Efter det kalla kriget finns inte längre den uppdelning i väst och öst som var ett skydd även för ett land som Sverige. I dag är varje enskilt land utsatt beroende på sin egen förmåga och vilket stöd man kan få av andra. Ensamma och små länder kommer att vara mer exponerade för hot och politiska påtryckningar, liksom militära hot, än stora länder och länder förenade i allians med andra.
Det enda sättet att möta den ökade ryska aggressiviteten är tillsammans med andra, likasinnade och grannar.
För Sveriges del handlar gemenskap kring säkerhet om att gå med i Nato. Då skulle Ryssland veta att en aggression mot Sverige också är en aggression mot 28 andra liberala demokratier. Tillsammans är vi långt starkare än Ryssland. Det är ett skydd för oss liksom för våra grannländer.
Det andra sättet är att utveckla den europeiska politiken österut. Genom att utveckla en gemensam energipolitik kan behovet av rysk olja och gas minska, genom att uppvisa starkare inbördes solidaritet kan Putins söndra och härska-strategi försvagas och genom att ha en mer gemensam säkerhetspolitik kan EU bli en egen aktör på området. Putin måste möta en enad front.
Samtidigt är det viktigt att EU gör skillnad på den ryska staten under Putins kleptokrati å enda sidan och det ryska folket å den andra. Den enda vägen framåt för Ryssland, om vi vill att Europa ska vara ett område med demokrati och säkerhet, är demokratiska reformer och steg mot det öppna samhället. Vi måste därför fortsätta med och intensifiera vårt stöd till dessa krafter i Ryssland.
Sverige behöver en ny säkerhetspolitik och EU behöver en bättre Rysslandspolitik.