Beslutet var inte helt okontroversiellt ur många aspekter. Konflikten mellan Nord- och Sydkorea fanns, och finns fortfarande, med i bilden som en stor orosfaktor. Sydkorea var inte heller känt som en demokratisk stat och studentrörelsen hotade med kravaller under spelen. Konflikten mellan de båda delade staterna gick som en röd tråd inför spelen. Nordkorea deklarerade 1985 att man skulle uppmana öststaterna att bojkotta spelen om inte Nordkoreas huvudstad Pyongyang fick arrangera hälften av OS-sporterna.

IOK föreslog en kompromiss där fem idrotter skulle avgöras i Pyongyang. Förslaget accepterades av Sydkorea och i princip av Nordkorea.

En smärre bojkott av Nordkorea

Drygt ett år före invigningen rasade våldsamma studentdemonstrationer i Seoul. Studenternas krav på demokrati och fria presidentval fick starkt folkligt stöd och en ny författning godkändes. I slutet av 1987 valdes Roh Tae Woo till president.

En dryg månad före invigningen vädjade IOK till Nordkorea att acceptera värdskapet för de fem erbjudna idrotterna. Pyongyang avvisade förslaget.

När spelen invigdes fanns 159 nationer på plats. Rekord igen. Bara sju av IOK:s medlemsstater valde att inte deltaga. Nordkorea fick inget större gehör för sin bojkottaktion och de länder som inte ställde upp var Kuba, Albanien, Etiopien, Madagaskar, Nicaragua, Nordkorea och Seychellerna.

Som vanligt i samband med spelen höll IOK en kongress. Den här gången stod val av arrangör av vinter-OS 1994 på programmet. Östersund var en av fyra kandidatstäder som IOK-ledamöterna skulle rösta om.

Som vi vet förlorade Östersund finalomröstningen mot Lillehammer som vann med siffrorna 45-39 och Sverige kunde ha fått en bättre start på OS-äventyret i Seoul.

Inget svenskt guld

Det blev således inget guld till Östersund och när vi summerade den svenska insatsen i Seoul kunde vi konstatera att det inte heller blev några medaljer till de aktiva av den ädlaste valören vilket inte hänt sedan 1896 i Aten då Sverige hade en deltagare och 1904 i St Louis då Sverige inte ställde upp med någon trupp.

Men att tala om ett svenskt OS-fiasko var nog ändå att ta i. Konkurrensen hade ökat betydligt jämfört med tidigare spel och Sverige hamnade trots allt på en 20:e plats i nationsstriden bland de 159 deltagande nationerna.Men visst saknades den där extra som ett olympiskt guld ger. För en och annan medaljkandidat av guldkaliber fanns trots allt i den svenska truppen.

Inte minst var förväntningarna högt ställda på tennisens Stefan Edberg i både singel och dubbel och frågan var väl om inte Patrik Sjöberg också skulle blanda sig i guldstriden i höjdhopp.

54-årige Skanåker tog ett säkert silver

Som vanligt inleddes OS-tävlingarna med skyttet och där fanns pålitlige Ragnar Skanåker med. Numera var det inte någon som missade Skanåker när han skulle upp och skjuta. Och Skanåker gjorde ingen besviken i sin femte raka olympiska start. Inför den sista finalskjutningsserien låg Skanåker på fjärde plats men sköt upp sig till silver. Starkt gjort av 54-åringen.

Segling - en oftast "säker" svensk medaljleverantör bidrog denna gången "bara" med ett silver och det i den nya damklassen 470 där Marit Söderström och Birgitta Bengtsson inte riktigt infriade de högt ställda förväntningarna. De kom till OS-seglingarna som världsmästarinnor samma år. Men problem med båten och ett felaktigt vägval i den andra och tredje seglingen spolierade alla guldchanser och silvret blev med detta som bakgrund en klart godkänd insats.

Simmaren Anders Holmertz slog världsstjärnor som Matt Biondi, USA, och Michael Gross, Västtyskland, men det räckte ändå inte till mer än silver på 200 meter fritt. Skjuten som ur en kanon kom Australiens Duncan Armstrong och vann på världsrekordtiden 1.47,25. Holmertz var slagen med en dryg halvsekund.

Två medaljer till svenska boxare

Bäst lyckades det för den svenska boxningstruppen som kunde åka hem med två medaljer - silver och brons. Silvermannen George Cramne (Scott) skapade nästan boxningshysteri hemma i Sverige inför sin finalmatch i 60-kilosklassen mot Andreas Zülow, Östtyskland. Det var första gången på 36 år som Sverige hade en boxare i en olympisk final. Men i finalen var östtysken överlägsen och Cramne fick nöja sig med silver efter en mycket totalt sett fin OS-insats.

I lätt weltervikt överraskade Lasse Myrberg med att ta sig till semifinal där han förlorade mot den blivande silvermedaljören Grahame Cheney, Australien.

I brottningens tungvikt fanns Tomas Johansson med igen. Utslängd och avstängd efter dopingavslöjandet i Los Angeles men med ett VM-guld i bagaget tog han brons. Detta sedan han redan i den första omgången blivit lottad mot guldfavoriten den jättelike Alexandr Karelin, Sovjet. Tomas förlorade naturligtvis mot "Hulken" och alla guldchanser var borta men det blev i stället brons och Tomas fick till slut sin olympiska revansch.

Premiär för bordtennis i OS-sammanhang

Bordtennis var för allra första gången med på det olympiska programmet och här fanns det svenska förhoppningar. Minst ett silver var pingisspelarnas mål. Men den asiatiska dominansen var stor och när finalerna spelades fanns det bara europeiskt i en - herrdubbeln.

Den svenska äran räddades av Erik Lindh som tog brons i singel.

Ben Johnson - spelens skandalman

Ur internationell synvinkel var den kanadensiske sprintern Ben Johnson den mest uppmärksammade personen. Först hyllad som suverän segare i kungamötet på 100 meter mot Carl Lewis. Amerikanen gjorde sin bästa tid, 9,92, men fick ändå se sig utklassad av Johnson som vann på fantastiska 9,79. Men tre dagar senare slog bomben ned. Johnson var dopad. Man hade hittat spår av en anabol steroid i hans urinprov efter finalen. Skandalen var fullständig och scenerna som utspelades på flygplatsen i Seoul när Johnson skulle "smugglas" ur landet var kaotiska.

Många ansåg att det här skulle betyda idrottens död och visst rådde det domedagsstämning i Seoul efter avslöjandet. Friidrotten drabbades naturligtvis värst och dopingrykten snurrade efter Johnsons avslöjande runt nästan alla medaljörer på friidsrottsarenan.

Inte minst drabbade detta 29-åriga amerikanskan Florence Griffith Joyner. "Flo-Jo" satte världsrekord på 200 meter vann också guld på 100 meter och korta stafetten och dessutom silver i den långa stafetten. Hur överlägsen hon än var och hur mycket hon än bedyrade att hon var "ren" så var det svårt för henne att tvätta bort alla misstankar. Hon var troligen alldeles för överlägsen för att media, i första hand, skulle tro henne.

Några andra noteringar från friidrottsarenan var att Said Aouita, Marocko, som dominerat medeldistanöpningen bara fick med sig en medalj - brons på 800 meter.