”Hon har vuxit in i publikens hjärtan”
Sveriges största och klarast lysande stjärna i OS skulle komma till London för att simma hem den titel hon saknade. Jag tillhörde dom som trodde hon skulle kunna få sitt efterlängtade guld om hon bara kunde hålla nerverna under kontroll. I dag vet vi att nerverna inte var under kontroll.
Publicerad – Uppdaterad
Det var en sammanbiten, fåordig Therese Alshammar som landade i London igår. Några kommentarer ville hon inte ge, utan hänvisade till dagens presskonferens.
En presskonferens hon inte kom till själv.
Jag trodde presskonferensen skulle handla om de sista förberedelserna; om drömmar och målsättningar. Om revansch.
Den handlade istället om en skada som spökat i veckor; om smärta och en osäker OS-start.
Och framför allt – om den missade chansen att vinna det där guldet och bryta förbannelsen.
Även om jag knappast trodde Alshammar skulle bada i medaljer i London, så såg jag henne som ett av Sveriges största guldhopp.
Jag har följt henne på plats i tre olympiska spel: allt från silvertårarna i Sydney, via medaljmissen med minsta möjliga marginal i Aten – till den spruckna drömmen i Peking, där baddräkten omöjliggjorde avancemang från semifinal.
Den här gången såg motståndet på framför allt 50 meter fritt överkomligt ut. Distansen hade varit hennes fokus länge; träningen rapporterades ha gått bra.
Men i hemlighet stördes Alshammar av en skada i nacken, som gjort det svårt, för att inte säga omöjligt att fokusera på rätt saker under den viktiga tiden in mot OS – när de sista detaljerna skulle justeras.
Det är inte kört för Alshammar, det ska sägas. Hennes stora chans, 50 fritt, har inte försök förrän 3:e augusti. Det ger henne en dryg vecka att försöka komma tillrätta med problemen.
Men i ärlighetens namn tolkar jag inte de första uttalandena som särskilt positiva.
Men jag hoppas. Therese Alshammar är en idrottare jag beundrat länge. Hon har gått sin egen väg och stått för sin linje. Visst har hon rört upp känslor ibland – men aldrig på annat sätt än genom att vara sig själv. Och hon har alltid svarat upp mot eventuell kritik med fantastiska resultat.
En ungdomlig kaxighet kom med åren att ändras till en respekterad, målinriktad stjärna, med stor karisma och integritet.
Alshammar har med tiden alltmer vuxit in i den svenska idrottspublikens hjärtan.
Tack vare sina resultat och framgångar.
Men också på grund av alla motgångar.
Nu fanns en förhoppning att OS-förbannelsen skulle brytas och att Alshammar skulle kunna simma in i historieböckerna som en av våra största idrottare någonsin.
Än är drömmen om OS i London är ännu inte körd. Men det ser onekligen ut som att förbanneslen fortsätter den svenska OS-truppens klarast lysande stjärna.
