Den utländska aktivismen inspirerade och många reste till San Francisco och kvarteren runt Castro - som kommit att bli ett centrum för homosexuella - och kom hem fulla av lust att förändra. 1973 hade Sveriges riksdag uttalat att homosexuell samlevnad ”är en ur samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform”, och 1979 beslöt Socialstyrelsen att inte längre klassa homosexualitet som en sjukdom. I början av 80-talet hade RFSL några årtionden bakom sig som organisation och ungefär 1 000 medlemmar. De arrangerade de så kallade Frigörelsedagarna - embryot till det som nu är Pridefestivalen - och situationen började se ljusare ut.  Då kom hiv och aids.

Aids-delegationens sätt att fokusera på att stoppa smittan från att sprida sig från riskgrupperna till den så kallade ”allmänheten” upplevdes av många homosexuella som ett svek, när fokuset - och de ekonomiska resurserna -  kunde legat på att begränsa smittan inom riskgrupperna.

RFSL var aktiva inom hiv- och aidsfrågan från början och redan i januari 1983 gick de ut och uppmanade homosexuella män att inte lämna blod. Organisationen var starkt negativ till att hiv hamnade under smittskyddslagen, till bastuklubbslagen, tvångstestningar, utformningen av en stor del av informationsmaterialet som presenterades av aids-delegationen samt till den dåvarande smittskyddsläkarens sätt att tala om homosexuella.

Aids och hiv slog hårt mot de homosexuella grupperna

-Jag hade 23 kors i adressboken i slutet av 80-talet. Det kanske är normalt för en 85-åring men jag var drygt 45, säger Kjell Rindar, förbundsordförande för RFSL under flera år på 70- och 80-talen. Läs hela intervjun på SVT Nyheter.