Sex blev plötsligt synonymt med död. I rädslans kölvatten kom moralen. Delar av det kristna samfundet såg hiv och aids som ett staff för homosexualitet och omoraliskt leverne. Självaste ärkebiskopen Bertil Werkström gick ut och föreslog att homosexuella skulle ”leva som vänner”.

Bland politikerna var den största rädslan att smittan skulle spridas från riskgrupperna till den övriga befolkningen. Ganska snabbt identifierades prostitution som en möjlig smittväg – ett sätt för smittan att nå de som i debatten kom att benämnas som ”normala”. Dessutom fanns en rädsla för att bisexuella män som gick till bastuklubbar skulle föra smittan vidare till sin kärnfamilj.

Socialstyrelsen lät göra en undersökning som visade att en relativt stor grupp bland de män som besökte bastuklubbarna också haft sex med en kvinna nyligen. Detta blev ett bevis för att bastuklubbarna var ett hot för allmänheten, och i december 1986 antog Sveriges riksdag den så kallade bastuklubbslagen som förbjöd företag vars lokaler var anpassade för sexuella förbindelser. Homosexualitet blev plötsligt skrämmande för många, och ofta räckte en misstanke om att någon var homosexuell för att rädslan skulle väckas.

Debatten om hiv och aids hade förändrats kraftigt i mitten av 80-talet, då den gick från att ha handlat om offren för sjukdomen och deras lidande till om hur befolkningen ska skyddas från sjukdomen – och från dem som var smittade. 22 december 1986 skrev till exempel Linda Morfeldt-Månsson, underläkare vid Roslagstulls sjukhus och ordförande i föreningen Läkare mot Aids, en debattartikel i DN där hon uppmanade till ett ändrat sexualbeteende. "Alla icke-smittade eller de som inte haft vad vi idag kallar för riskbeteende bör minimera antalet sexpartner och sträva efter ett livslångt monogamt förhållande", skrev Morfeldt-Månsson.