På en hylla på kontoret har produktionsledare Annika ordnat det för oss.

Där står de ordinarie paniknudlarna.

Sveper en burk.

Hänger på uppvärmningsarenan för att bevaka Mo Farah.

Michel Tornéus och Kim Amb tränar spänst precis nedanför oss.

Amb gör bra ifrån sig.

Tornéus hejar på: ”Du slår typ alla i min träningsgrupp!”

Oscar Gidewall kommer med tekniktips.

Mo Farah lyssnar på musik.

Vi följer 5000 metersfinalen.

20 minuter innan sändning kraschar Foto-Evves dator.

Hela reportaget utom de första sekunderna har upphört att existerar.

Man får en liten lätt svettpärla i pannan.

Men fördelen med att klippa samma reportage två gånger är att andra gången vet man hur man klippte första gången.

Vi lägger mina texter och intervjubitarna snabbt i ordning.

Sedan är det bara att lämna Evve ifred.

Det är väldigt bråttom. Då vill man inte ha nån flåsandes över axeln.

Jag går in i kontrollrummet.

Längs ett bord sitter våra tre EVS-förare.

De är grunden som vi står på. De är trollkarlar.

Jag kan inte förklara hur de gör.

Men tänk er en Sportspegel.

Nån vecka innan sändning vet vi ungefär vilka reportage som kommer ingå.

Innan helgen är ett någorlunda färdigt körschema satt.

Under söndagen jobbas det hela dagen med programmet.

Ibland blir det stora ändringar eftersom en fotbollsspelare bryter ett ben eller en mästerskapsmedalj trillar in.

Ibland ser det ut som det gjorde under fredagen.

Vår EVS-förare Härdan, som jobbar med vårt sena magasin, har efter tävlingarna här ungefär två timmar på sig att sätta ihop två Sportspeglar.

Varenda tävlingsbild och reportage ska han hitta, tajma och veta exakt vilken ljudkanal som ska ut sändning och när.

Han jobbar så man tror han ska gå i bitar.

Han har tre EVS:er igång samtidigt.

Tänker er att behöva köra som en sprinter eller en slalomåkare under ett helt maraton.

Det är så mycket att göra att han och bildproducent Malin ibland blir helt stillastående.

En mänsklig frysruta.

Total blackout.

I en sekund ungefär.

Sedan är de i full gång igen.

Det finns gånger då de bara går på instinkt. Hinner du tänka är det försent.

Härdan klipper sammandrag samtidigt som han tankar in våra jobb och kör ut ett annat.

Sedan ändrar en programledare – eller så – om i körschemat för att det ska bli ett bättre flyt.

Då får Härdan börja om.

Och ändå: när sändningen drar igång kör han och Prod-Malin sina kommandon.

Det låter som de är ute på en söndagspromenad.

Lugnt och sansat.

Trots att mycket inte klart.

Trots att det brinner i huvudet.

Men det blir ruskigt bra.

Klockan 01.45 sitter vi utanför hotellet. Adrenalinet pumpar. Omöjligt att sova.

En kvart senare börjar dumplingsrestaurangens arbetare knåda sin deg på ett bord på trottoaren i en av gränderna.

Morgondagens dumplings ska nu tillverkas.

Bord och stolar ställs fram.

Vi får vår middag.

Först när det börjar ljusna har adrenalinet lagt sig och vi traskar hemåt.

Mätta, trötta och tillfreds med dagens arbete går vi till sängs.

En dag kvar. Ett sista ryck.

Sedan får åka hem. För den här gången.