Vad har din pappa betytt för dig och ditt idrottande? Använd #sportfarsa och berätta hur din pappa har ställt upp för dig!

”Pappa har lärt mig att vara rak”

”Pappa har betytt väldigt mycket. Jag håller ju på med alpin skidåkning där man är väldigt beroende av föräldrarna, det är svårt att sätta sig på en buss med alla skidor och stavar. Både mamma och pappa har ju skjutsat väldigt mycket till träningar och tävlingar. Eftersom jag är uppvuxen i Stockholm har det ju också varit väldigt mycket bilåkande. Flera hundra mil varje helg till Sälen, Åre och längre norröver. Det har varit mycket support från det hållet, men samtidigt ett stöd att alltid ha med sig pappa på tävlingar. Utan honom hade det absolut inte gått. Nu har han svårt att stå still på tävling, han hejar och låter och lever sig verkligen in.

Pappa har lärt mig att man ska vara rak, inte fundera så mycket. Inte analysera, mer gå vidare. Om det har gått bra, går man vidare. Har det gått dåligt, går man vidare. Att inte gräva ner sig för mycket.”

Jessica Lindell-Vikarby, alpint (@jlindellvikarby)

”Pappa var tydlig med att det inte blev någon skola”

”Det var han och morsan som fick mig att hålla på, de har alltid skjutsat och varit intresserade. De var alltid med på alla tävlingar när man var yngre. Pappa åkte skidor själv, så han tog med mig ut.

Pappa var nog den som tidigt var tydlig med att om jag skulle satsa på skidor så blev det ingen skola. Det var väl mer skämt än allvar kanske, men man måste göra sina val och satsa ordentligt. Sedan är det väl kanske inget klokt val att inte plugga.”

Marcus Hellner, längdåkning (@mhellner)

”Pappa och jag började träna armbrytning tillsammans”

”Pappa och jag började bryta arm tillsammans, efter att vi såg ett reportage i Sportspegeln. Året var 1992, vi satt och såg det här tillsammans och blev hur fascinerade som helst. Vi började träna tillsammans, så vi har lärt oss armbrytningen som sport tillsammans.

Han har ställt upp mycket, han har följt mig runt hela världen. Både på tävlingar och på armbrytar-event av olika slag.

Mitt starkaste minne med honom är VM i Tokyo 1999. Då åkte vi alltså från den lilla, lilla byn Ensamheten med 16 invånare till mångmiljonstaden Tokyo. Och det var både min och pappa Kents första utlandsresa. Det var kontraster.

Jag har ett favoritordspråk: 'Det vi mest av allt behöver i livet är någon som får oss att göra det vi kan'. Det har båda mina föräldrar stått för, någon som tror på en – det är det viktigaste för att man ska lyckas.”

Heidi Andersson, armbrytning (@anderssonheidi)