När Johann Mühlegg 2002 flög fram över Salt Lakes högplatå som en präriehäst i panik var han hög på raketbränslet Nesp. Den sortens fusk – stora doser Epo (eller dess efterföljare Nesp och Cera) är inte vanlig idag.
Bloddopning av den typen kunde, översatt till åktid, kunde handla om så mycket som en minut per mil! Fem minuter på en femmil. Det är skillnaden mellan ett OS-guld och en rad i en tidningsnotis.
Effekten av små doser Epo är lägre. Idag ser vi inte längre skidåkare som tar sig upp för de backarna med stängd mun. De tröttnar på krönen. Men även ett par procents bättre syreupptagning gör att det finns gott om placeringar och pengar att tjäna. Och risken att åka dit är uppenbarligen minimal.
Varannan åkare fuskar?
Men – om risken nu är så liten – hur kan vi då vara säkra på att inte var och varannan åkare fuskar?
Hur kan vi vara säkra på att inte hela svenska landslaget, direkt efter att den här bilden togs, kastade sig in bland slangar och blodpåsar och badade i Epo?
Svaret är enkelt – det kan vi inte. Det finns inga garantier.
Men det finns väldigt starka argument för att så inte är fallet.
Vi kan peka på en sund kultur; bra utbildning i antidopningsfrågor, noll dopningsfall trots massor av tester och vi kan peka på att svenskarnas ”Blodpass” är befriade från misstänkta avvikelser.
Blodpassen används för att registrera och jämföra en idrottares blodbild över tid. Genom regelbundna tester kan man se onormala förändringar; och numer kan man också fälla idrottare på det sättet. Men systemet bygger en ständig uppdatering av varje lands antidopningsbyrå. Det görs med stor trovärdighet i de flesta länder – men inte i alla.
Ryssland är värst
Enligt Bengt Saltin riktas misstankarna idag främst mot 4-5 länder. Han nämner Ukraina, men det land som haft de största problemen under 2000-talet är Ryssland.
Det är vare sig gissning eller spekulation – det är bara att titta på hur många toppåkare som ertappats.
Jag glömmer säkert flera, men ur minnet spaltar jag ner 18 landslagsstjärnor som stängts av under 2000-talet.
Skulle jag fylla på med skidskyttar och löpare skulle programtiden inte räcka till.
Nästa år väntar ett olympiskt spel i ryska Sotji. Tävlingarna avgörs påhög höjd – och i tunn luft blir effekten av bloddopning större.
det är alltså ingen slump att de mest skandalomsusade mästerskapen avgjorts påjust hög höjd.
Och man kan verkligen diskutera om det är rätt att lägga de viktigastetävlingarna alltför högt.
”Kan vi lita på det vi ser?”
Nästa veckas VM i Italien är däremot avgörs inte på höjd.
Det finns goda skäl att anta att värdiga vinnare koras.
Men frågan är ändå den samma som när Mühlegg ångade på för 11 år sen – kan vilita på det vi ser?
Den gången ringde alla varningsklockor.
Den här gången säger experterna att det garanterat står flera dopade deltagarepå startlinjen. Men med ”epo Light” ringer klockorna inte lika tydligt.
Fuskare kan alltså vinna utan att sticka ut. Och rena idrottare kan (tack ochlov) besegra fuskarna.
Men oavsett vilket – så kommer frågan hos publiken vara densamma:
kan vi lita på det vi ser?
Det är en klyscha och en sanning att fuskarna ständigt ligger steget före. Menavståndet minskar för varje år. I dag fuskas det betydligt mindre än förr, menjag hyser ingen större förhoppning om att idrotten kommer bli helt fri frånidrottare som chansar. Det finns för mycket att vinna.
Resurserna finns inte
Naturligtvis skulle det, i den bästa av världar, gå att sätta dit fler. Men deresurserna finns inte.
Pratar vi epo, så tas doserna oftast ett par veckor före de viktigatävlingarna, men substansen går snabbt ur kroppen. Det handlar om ungefär ettdygn. Kommer dopningpolisen senare hittar de ingenting.
Att under flera veckors tid testa varje åkare dagligen där de befinner sig ärinte hållbart; vare sig ekonomiskt eller logistiskt.
Men fler tester är ändå bästa sättet att bekämpa dopningsproblemen. Testerkombinerat med utbildning. Men ska man på längre sikt få till stånd en drogfrikultur handlar det nog ändå om att få till stånd en attitydförändring. Attvädra ut det gamla och ersätta med nya värderingar.