De två senaste återvändarna kom hem på sensommaren. Ingen av dem, särskilt inte Daniel, skulle kunna tänka sig att spela i någon annan svensk klubb.

Så det är "söder om den väg som går mellan Malmö och Ystad" som gäller:
-Ja, det är bara MFF. Men när du säger att vi trivs bäst söder om landsvägen skulle det kunna vara Trelleborg också. Men det vore otänkbart, säger Daniel Andersson till TT.

Vi sitter på ett italienskt café i centrala Malmö. Cappucino i kopparna, Daniel har sonen Filip i vagnen. Yksel är lite försenad när han slår sig ner med en mineralvatten.

Vi pratar om att det är lika många malmöbor i laget nu som 1990 när Bob Houghton var tränare och poängterade om det "viktiga med gemenskap och klubbkänsla". Men det ju var före Bosman.

Och häromdagen sade en av klubbens 1970-talsprofiler, Staffan Tapper, "att det här har jag inte sett på många år i MFF".
-Jo, men vi har ett bra gäng överhuvudtaget. Kanske kan det vara så att vi som är från Malmö har en annan känsla för klubben. Men de andra presterar ju lika bra, så de har känsla för laget.

Fansen gillar det förstås
Daniel och Yksel vill således inte koppla ihop dialekten med framgångarna. Båda har snurrat runt ute i Europa under sex år, spelade tre av dem tillsammans i italienska serie A med Bari, och är kosmopolitiska i sitt tänkande.

Att MFF kanske är på väg mot en ny storhetstid, därför att alla är "himma igen", nej, det köper de inte:
-Det är väl lite gammaldags tänkande. Men visst är vi många Malmöprofiler i omklädningsrummet, och vi trivs ihop. Men det gäller alla killarna, säger Yksel.

-Ja, och detta med dialekten, att vi är många skåningar eller Malmökillar, det är väl något som fansen gillar förstås, säger Daniel.

Vi pratar om fotboll också, om säsongen som kommer. Då bröderna Patrik och Daniel Andersson för första gången ska spela allsvensk klubbfotboll ihop.

Och jämför med det MFF som Daniel och Yksel lämnade 1998.

-Vi hade en jädra fin grupp då också, och vi var faktiskt många Malmökillar då och var ju nära att ta guldet med Frans Thijssen som tränare, påminner Daniel.

Om stämningen och guldsviter
Det blir prat om hur guldet ska försvaras. Lite om hur Prahl ska få ihop laget. Blir det klassiska 4-4-2? Hur ska Afonso beredas plats?

-Han släppte på det i fjol. Det löser sig. Många i laget är för bra spelare för att sitta på bänken, det är en helt otrolig bänk vi har. Men säsongen är lång, det kan bli skador och, ja ... säger Daniel.

Med Afonso i en fri roll till vänster på mittfältet kan Yksel få mindre speltid. Hur ser du...

-Ja, jag kan spela till höger också. Men det är bra med konkurrens, så jag kan inte gå och grubbla på det, säger han snabbt.

Vi gräver inte ner oss i historien om MFF, men båda konstaterar att det var dags och mycket härligt att det blev guld efter sexton års torka. De lever fortfarande på stämningen på Stortorget i Malmö.

En titt i backspegeln: 1970 vann MFF med Tapper och Daniels pappa Roy serien fem gånger.

På det otoliga 1980-talet vann klubben serien fem år i rad, och av dem tog man hem SM-guldet två gånger i slutspelet. Dags för en ny svit på 2000-talet kanske.

Med Patrik, Daniel, Yksel, Olof Persson, brassen Afonso, "norrbaggen" Jon Inge Höiland och de andra.

TT