När Zlatan Ibrahimovic tillsammans med författaren David Lagercrantz för snart tre år sedan släppte biografin ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” tecknades en ganska mörk bild av pappan Sefik.

En ensam man som, präglad av kriget i Bosnien där släktingar drabbats av den blodiga konflikten, ofta satt i soffan framför teven hemma i lägenheten och drack öl.

Mentalt frånvarande pappa

Zlatan skrev om ett tomt kylskåp och en mentalt frånvarande pappa.

I tv-dokumentären (sänds i två delar) kompletteras bilden av Sefik. Han får stort utrymme. Dokumentären kretsar kring Zlatans uppväxt i Rosengård i Malmö, om relationen till Sefik, språnget ut i världsfotbollen och alla målen. I ett halvår har regissören Tomas Axelsson och hans kamerateam följt Ibrahimovic på nära håll.

Storyn vävs kring en röd tråd: jakten på målrekordet i landslaget, det han slog mot Estland nyligen.

– Det går att lyckas även om chanserna är minimala. Han där från Rosengård, det är han som ska göra det. Vem hade trott det? Jag. Och min pappa, säger Zlatan.

”Inte den rätta bilden”

– När jag skrev den där boken handlade det om att jag ville säga precis som det var. Och varje gång jag tänker på det får jag ont i magen, men jag ville säga sanningen. Samtidigt är det inte den rätta bilden av honom, säger han och fortsätter:

– Jag kan inte beskriva vilken support han är, att han är min största supporter. Man måste nästan prata med honom, vara hemma hos honom, se allt han gått igenom, för att förstå vilken supporter han är. Det är en fantastisk resa med tanke på vad vi hade innan och vad det har blivit.

– Den kombinationen... det finns inget bättre att göra. Jag får gåshud, nästan tårar när jag berättar, men det är så det är, det är den bilden jag vill få fram om honom, säger Zlatan Ibrahimovic.

Hemmet – som ett Zlatan-museum

Sefik visar runt i sin lägenhet i Malmö. Väggarna är fulla av bilder från Zlatans karriär. Sonen finns till och med avbildad på gardiner. Det är ett besök i ett Zlatan-museum.

Sefik har alla matcher sedan tiden i Malmö FF dokumenterade på dvd-skivor. Han bläddrar i klippböcker – där det negativa är bortklippt – och visar tidigare bildsekvenser från sonens ungdomstid, bland annat hans första mål i Skånecupen. Han berättar också om hur han tröstade en ung Zlatan som fick bollen i ansiktet under en match.

Enligt Zlatan är just den händelsen skälet till ”varför jag inte är så bra på att nicka”.

Tvungen att vara bättre

Under de 65 minuterna går Zlatan på djupet kring några händelser och matcher. Han berättar om hur pappan i stället för att betala hyran bekostade sonens pojklagsresa till Tyskland, om hur han själv, med sin bakgrund, behövde kämpa mycket mer än många andra.

– Jag var tvungen att vara tio gånger bättre än de andra för att bli accepterad och det triggade mig.

Tävlingsdebuten i landslaget – mot Azerbajdzjan 2001 på Råsunda – får mycket utrymme. Där gjorde han det första av de nu 50 landslagsmålen kort efter inhoppet.

Publiken krävde med ett taktfast ”Zlatan, Zlatan, Zlatan” att han skulle bytas in.

– Jag fick en sån gåshud och tänkte att jag ska bara in, jag måste in. Jag låtsades knyta skorna och de skrek ännu mer.