Blir Finnkampen i Tammerfors – Olympiastadion i Helsingfors byggs om – det sista landslagsframträdandet i Sanna Kallurs karriär?

Själv säger 35-åringen att hon inte har bestämt sig och att beslutet får vänta tills efter säsongsavslutningen i Diamond League-galan i Bryssel den 9 september.

Vi är väl inte sämre än att vi hjälper till med resonemanget. Och vi börjar där comebacken efter alla skador fungerat som bäst: den första halvan av loppen.

Borde inte Kallur efter den långa frånvaron från tävlingsarenorna och med tanke på åldern ha tappat mer i snabbhet och explosivitet?

– Det brukar ju vara så men tack och lov har jag gjort något rätt så det finns kvar. Det känns bättre att ha det på det hållet. Om jag måste sakna något så saknar jag hellre uthålligheten. För den känns som att den kommer med tid. Snabbheten är mer ett projekt att träna upp, säger hon till TT.

Bra start i OS

I OS-försöket i Rio de Janeiro höll Kallur till en början jämna steg med blivande bronsmedaljören Kristi Castlin, USA, innan hon föll tillbaka under andra halvan av loppet.

I SM sprang hon 100 meter utan att tappa in mot mållinjen.

– Det är det jag har upplevt på träningarna. När vi har kört sprintuthållighet så har jag sprungit riktigt bra på 150 meter.

Hon har inget bra svar på varför det går tyngre på häck.

– Jag vet faktiskt inte riktigt vad det beror på. Om det är det häckspecifika som jag saknar av någon anledning.

”Inte ont”

Förbundskaptenen Karin Torneklint har varit Kallurs tränare. Hon menar att det krävs en längre period av kontinuerlig träning för att orka ett helt häcklopp.

– Det är så jobbigt att hålla frekvens så det är mycket tuffare att orka 100 häck än 100 meter. Att kunna springa på maxfart länge kräver ganska mycket träning. När Sanna inte har kunnat träna så mycket som hon har velat blir det den tuffaste biten. Sanna är otroligt explosiv och stark i sig själv och det behåller man, säger hon.

Torneklint säger att det är svårare att behålla elasticiteten, gummisnoddseffekten, än styrkan och explosiviteten när man blir äldre men att hon är imponerad av Kallur.

– Hon springer jättebra. Inte riktigt lika fort som förut förstås, men hon har ju inte alls samma träningsbakgrund.

TT: Skulle hon kunna ta sig en bra bit ned mot sitt personbästa (12,49 sekunder)?

– Ja, det tror jag. Men det gäller att tåla träningen.

En elitsatsning i friidrott sliter på kroppen och helt utan skavanker är Kallur inte.

– Det är en definitionsfråga men jag har inte ont någonstans. Det känns bra, säger 35-åringen.