I en intervju med Sportspegeln pratar generalsekreteraren Mikhail Butov, en av de som ska gå i spetsen för att rensa upp i det stinkande dopningsträsket, om situationen inom rysk (fri)idrott. Somligt låter lovande. Annat är skrattretande.
Butov erkänner att Ryssland har stora problem, och det är bra. Insikten är ofta det första steget i en rehabilitering. Men vad är erkännandet värt när förnekelsen kommer i nästa andetag? Butov vägrar medge att rysk dopning varit systematiskt och hänvisar istället till
”misstagsdopning”.
Wada-rapporten hävdar, på goda grunder, att fusket både organiserats och dolts på olika nivåer, såväl idrottsliga som politiska. Från ryskt håll har den delvis avfärdats som en konspiratorisk smutskastningskampanj. Men att stoppa huvudet i sanden är knappast en hållbar väg. Bevisen och indicierna är både många och graverande.
Som till exempel närmare 100 positiva dopningsfall på landslagsnivå inom rysk friidrott under 2000-talet. Eller de 1 417 förstörda proverna i det numer stängda dopningslabbet i Moskva, vilka gör det lätt att anta att de omkring 100 avstängningarna i själva verket borde varit betydligt fler. Självklart finns det idrottare som åker dit på grund av godtrogenhet, okunskap eller otur. Men inte i hundratal, eller tusental. Den ryska dopningen är produkten av ett system som ända sedan Kalla krigets dagar nedärvts och utvecklats för att få Sovjet och Ryssland att framstå som störst, bäst och starkast.
Sanktionerna IAAF antagit mot rysk friidrott är hårda, men rimliga.
Men ska det vara någon kraft i straffet bör avstängningen gälla över OS i Rio.
Inget straff att bli hindrat från inomhus-VM
Att hindra Ryssland från deltagande i ett inomhus-VM (som har lägre status ett OS-år) är ett ickestraff.
Det är förstås problematiskt om oskyldiga fråntas rätten att tävla i det största mästerskapet, men det är troligen det mest effektiva sättet att sätta press på Ryssland.
Tyvärr tror jag att IAAF kommer nöja sig med att Ryssland visar en handlingsplan: att man är på rätt väg; att det sker ett arbete för att ändra attityder och förhållningssätt. Jag tror inte Internationella Friidrottsförbundet vare sig vill eller vågar hålla Ryssland utanför OS.
Det är, i så fall, olyckligt av flera anledningar.
Även om förändringsarbetet inletts har tiden varit för knapp för att skapa genomgripande förändringar. Avstängningen blir tandlös och öppnar möjligheten för Ryssland att falla tillbaka i gamla vanor.
Dessutom: det är sex månader kvar till OS och därmed högsäsong för de som vill fuska. Samtidigt har Ryssland en havererad anti-dopningsverksamhet. Enligt amerikanska
antidopnings-byråns chef Travis Tygart fungerar inte out of competition-testandet för närvarande, vilket i praktiken gör det fritt fram för idrottare som vill fuska. Ett samarbete med brittisk antidopningsbyrån är på gång, men det är så dags nu. Slutligen: det vore bra om IAAF statuerade ett tydligt exempel. Det finns länder med liknande problem, om än inte lika framgångsrika som Ryssland.
”IAAF kan knappast agera fritt”
IAAF:s dilemma är dock att organisationen själv är indragen i korruptionshärvan kring ryssdopningen och därmed knappast kan agera fritt. Med vilken rätt kan man straffa hårt när man själv varit i maskopi med skurken? Min gissning är att IAAF på kongressen i mars meddelar att Ryssland uppvisar en god vilja till bättring och har acceptabla handlingsplaner för att komma tillrätta med problemen; och att man mot den bakgrunden välkomnar landet tillbaka till internationellt tävlande.
Slår den profetian in är det olyckligt.
Vi vet idag av forskning att effekterna av dopning sitter i länge. Idrottare som tagit förbjudna substanser har nytta av dessa långt efter att substanserna gått ur kroppen. Med vilken trovärdighet kommer ryska idrottare, rena eller ex-dopade, kunna tävla i OS-friidrotten?
Mikhail Butov säger sig vilja ändra mentaliteten hos aktiva och coacher. Han vill göra det med hjälp av samtal, ”utskickade brev” och kontrakt med hot om ekonomiska straff. Några summor nämns inte, men klart är att om böter ska ha någon effekt måste beloppen vara avsevärt mycket större än möjligheten till inkomst.
Så länge chansen att vinna är större än risken att förlora pengar kommer det alltid finnas många som är bredda att chansa.
”Räcker inte att byta ut ett par personer”
Butov säger också att personer på viktiga poster bytts ut. Och det är sant – ryska förbundet har tagit in nytt folk och fått en mer självständig roll. Det är en bra start. Finns inte drivkraften att jobba för rent spel i toppen kommer den garanterat inte finnas på gräsrotsnivå.
Själv tror jag inte det är tillräckligt att hota med böter eller byta ut ett par personer i toppen av ett förbund – det måste till ett långsiktigt arbete och utbildning för att förändra attityder och förhållningssätt hos aktiva och coacher, som inte sällan är under hårt tryck från lokala och regionala sportdepartement. Det kommer att ta lång tid.
Här pratar vi om nästan 100 dopningsfall på landslagsnivå under 2000-talet – det är så många inblandade. Hur ska man ändra attityden hos dessa?
Att ha ambitionen att förändra – och att verkligen göra det är två skilda saker. Vi har i många år sett inom rysk längdskidåkningen, som ju haft jätteproblem med dopning, men att det inte spelat någon roll att åkare och ledare stängts av. De har varit med på läger och tävlingar ändå, men ackrediterats som kockar eller massörer.
40 procent av dopningen kopplad till ungdomsidrott
Och än mer alarmerande – enligt RUSADA:s förre generaldirektör Ramil Khabriev är 40 procent av dopningsproblematiken kopplad till ungdomsidrott. Det är alltså framtidens ryska toppidrottare som redan är inkörda i ett system.
Det har gått tre månader sedan Wada-rapporten. Att Ryssland skulle kommit till rätta med sina problem på så kort tid håller jag för otroligt. Det krävs många år av hårt arbete innan vi kan tala om trovärdighet i rysk friidrott.