Casadei: ”Tänk va häftigt att få vara med på Finnkampen”

Uppdaterad
Publicerad

Hon är van att träna två pass om dagen. Nu är sjukamparen Nadja Casadei glad om hon orkar med tre kortare pass i veckan. Det finns dagar när hon blir liggandes i soffan och kroppen vägrar. Cellgifterna bryter inte bara ner cancern – hela kroppen tar stryk.

I somras var Nadja Casadei kanske i sitt livs form. Men något började kännas fel.

När hon körde tvåhundrameterslopp på träning brukade hon springa tio stycken och känna sig stark. Nu orkade hon bara två. Casadei och hennes tränare Leif Robertson började fundera på om hon helt enkelt tränade för mycket. Hon fick magsår, blev ofta sjuk och den 15 juli gick hälsenan av. Kroppen betedde sig märkligt. Den 17 oktober fick hon svaret på varför. Hon fick veta att hon drabbats av non-Hodgkins lymfom – cancer i lymfsystemet.

”Kroppen har vant sig vid cellgifterna”

Dagen efter lades hon in och fyra dagar senare påbörjades den första cellgiftsbehandlingen

– Jag mådde så dåligt. Jag spydde och kissade blod. Men det är som om kroppen har vant sig vid cellgifterna. Jag mår förstås dåligt, men jag kräks inte så mycket. Jag mår mest bara illa. Ett konstant illamående, säger Casadei till SVT Sport.

Hon ville veta hur hon kunde träna under sjukdomen. ”Slå inte på den kropp som redan ligger”, var svaret läkarna gav. Hon fick träna; rådet var att ta promenader.

– Promenader?!, utbrister Casadei när hon återberättar.

– Jag är elitidrottare! Promenader är ingen träning!

Nu försöker hon träna när hon orkar.

– Eftersom jag mår jättebra ibland och tio minuter senare mår jättedåligt, så har det blivit väldigt spontant.

Hon planerar inte eftersom hon blir så ledsen om kroppen säger ifrån och hon tvingas stryka pass i träningsdagboken.

”Tar flera dagar att komma igen”

– I början var det jobbigt att gå upp för trapporna på Bosön. Jag fick stanna och vila innan jag gick in hallen. Nu kan jag köra roddmaskin i fem minuter. Cykla i kanske tio, men det är tungt. Jag har noll återhämtning, det tar flera dagar att komma igen. Jag flåsar jämt. Jag har gått från att ha kondition till att inte orka någonting.

Under träningspasset får hon ofta ta en paus för att vila. När hon går in i träningsrummet för att köra styrka för benen blir det så tydligt att sjukdomen och den skadade hälsenan har satt sina spår. Mjölksyran, som hon tycker sticker på ett helt annat sätt nu när hon har cellgifter i kroppen, kommer fort. Hon ser plågad ut.

Tränare Leif Robertson sätter stopp.

– Jag är bromsklossen. Hon är duktig på att övertala en och få sin vilja igenom och köra en omgång till. Jag är den som måste vara hård. Läkarna har sagt att hon ska vara försiktig med att dra på sig mjölksyra. När hon var frisk körde jag henne i botten många gånger, säger han med ett leende och fortsätter:

– Men då visste jag att det gick över på tio minuter och efteråt kände hon ”Yeah, jag har klarat det!”. I dag är det på en helt annan nivå. Vi måste vara försiktiga och känna efter när det är okej att köra vidare.

Robertson säger att det var tur i oturen att hälsenan gick av. Det gör att träningen nu handlar om rehabilitering. Det tvingar henne att bromsa av den orsaken.

– Men det är som att famla i ett mörker. Jag har inget bra svar på hur man ska träna med cancer. Vi provar oss fram. Som det är i dag kanske hon orkar genomföra tio procent av vad som var planen från början.

Målet: Finnkampen i september

– Det har varit jäkligt jobbigt. Normalt kan jag ju göra allt och plötsligt vill inte kroppen. Då blir jag arg, arg på kroppen som inte vill, men snart är jag frisk, säger Casadei med ett leende

Efter tre cellgiftsbehandlingar gjordes en ny kontroll och hon fick ett positivt besked av läkarna. De hittade inga cancerceller. De kan finnas kvar, men enligt prognosen ska resterande cancerceller dö på de behandlingar som återstår.

I fredags genomgick hon sin näst sista behandling och i januari väntar den sista. Sedan ska hon gå på regelbundna kontroller under fem års tid innan hon friskförklaras.

– Det har gått så fort, jag har knappt hunnit vara sjuk känns det som. Jag älskar min friidrott och längtar tills allt återgår till det normala. Tänk vad häftigt att få vara med på Finnkampen i september. Med vänner och familj på plats. Det längtar jag efter. Till dess ska jag vara i bra form.

Se reportaget i Sportspegeln 19.00.

Fakta

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.