Det har nu gått fem år sen hjärnblödningen. Fem år sen 17-årige William Wallén lurade döden efter en match i kanadensiska juniorligan OHL. William Wallén är 22 år idag och spelar hockey i division 1 laget Vita Hästen. En supertalang som påbörjat sin långa resa tillbaka mot stjärnorna, långt ifrån ishockeyns finrum.
–Jag ska göra allt för att ta mig tillbaka. Det är allt jag tänker på, hela tiden, varje dag.
Vi vrider tillbaka klockan ytterligare ett år. 16-årige William Wallén utses till TV-puckens bäste anfallare.
”Den här killen är speciell”
Han anses vara en av landets största talanger och utvecklingskurvan pekar spikrakt uppåt. I samma lag som William spelar Jacob Josefsson, idag i NHL-laget New Jersey Devils.
Samma år är William dominant i J20 Super Elit, Sveriges främsta juniorliga. Han dominerar den som 16-åring.
”Alla som kan hockey ser att den här killen är speciell”. Ungefär så lyder den allmänna uppfattningen om William som året efter tar chansen att åka över till Kanada.
Allting har gått som på räls hittills. Han har representerat alla juniorlandslagen och haft lekstuga i samtliga blågula uppdrag, inkluderat J18-VM. Fullkomligt öst in poäng.
Han är i Kanada för att ta det sista steget inför draften när det otänkbara inträffar.
Kämpade för livet
Datumet är den femte oktober 2008. I slutet av en match i kanadensiska juniorserien OHL får William huvudvärk.
– Jag bad vår lagledare om en huvudvärkstablett. Mitt huvud höll på att explodera. Men det hjälpte inte. Smärtan bara tilltog och efter ett tag gjorde det så ont att jag kräktes i omklädningsrummet. Då förstod alla att någonting var allvarligt fel. Lagledningen tillkallade ambulans som fick köra mig till närmaste sjukhus. Min mamma var på plats för att se min första match, men fick istället åka med i bilen och tillsammans kämpade vi för mitt liv.
På sjukhuset konstaterade läkarna att han drabbats av en hjärnblödning och att en operation var akut. Han svävade mellan liv och död.
– De sa att jag hade 30 procents chans att överleva, men då var ett ingrepp akut. Eftersom jag var 17 år så behövde läkarna en underskrift av mina föräldrar för att genomföra ingreppet. Mirakulöst nog klarade jag mig men det satte ju sina spår.
Han tillbringade flera veckor på sjukhuset. Gick ner i vikt och fick göra övningar som han till en början ifrågasatte.
– De bad mig sträcka ut armarna såhär, säger han samtidigt som han visar hur övningen gick till. Det fick jag upprepa i flera dagar i sträck. Dag fyra så upprepar jag samma procedur, då plötsligt tappar jag kontrollen över ena armen. Den bara faller rakt ner. Då fick jag mig en tankeställare.
Fram till dess hade William inte lyssnat. Läkarna hade förklarat för honom att ishockey, det kunde han glömma. Nu var det mest tal om att komma tillbaka som en normalt fungerande människa. En teori som han vägrade acceptera.
– Allt jag tänkte på var att jag skulle tillbaka till rinken. Tillbaka till hockeyn. Jag kunde inte tro att det var sant.
Här hade läkarna fel. William var tillbaka på isen rekordsnabbt. Samma år kunde han fullfölja säsongen i OHL, men någonting saknades. Det var inte samma William som flög fram på isen nu som innan operationen.
– Jag har fått ta en längre och betydligt tuffare väg mot min destination. Det är inget snack om saken. Det var extra jobbigt också att jag drabbades av det här samma år som jag skulle gå i draften, men saker och ting händer ju av en anledning antar jag.
Misslyckades i Frölunda
Sen följde några skrala år. Han fick det inte riktigt att stämma fullt ut. Han skrev på för Frölunda, men fick ingen istid av Kent Johansson, dåvarande tränaren som satsade på etablerade stjärnspelare.
– Det var en tung tid och mitt självförtroende var kört i botten.
Han blev sen utlånad till allsvenska Almtuna. Där visade han glimtar av briljans när han sköt 11 mål på 12 matcher. Ett facit som talar sitt tydliga språk. Bara för att året efter gå samma öde till mötes som i Frölunda. Tugga knopp på bänken, samtidigt som mer etablerade och underpresterande spelare gavs istid.
Till slut fanns ingen annan utväg än att börja om från början på ishockeyns bakgård, division 1. Låt vara, ett storsatsande division 1 lag, men fortfarande ett division 1 lag. Landets tredje serie i rankingsystemet. Här har han nu fem år efter det tragiska ödet i Kanada påbörjat en klättring tillbaka.
– Jag trivs riktigt bra här. Jag får spela mycket och grabbarna är kanon. Och jag tränar hårt. Att träna varje morgon är samma sak för mig som att äta frukost. Det är ett självklart sätt att inleda dagen på.
Hur har du förändrats som människa efter detta trauma?
– Jag har fått en annorlunda inställning till livet och till ishockeyn. Jag är en mycket ödmjukare person idag. Jag tar ingenting för givet. Att nästan förlora en dröm, ja, det var riktigt smärtsamt. Den drömmen lever nu trots allt fortfarande vidare. Jag är 22 år idag och det vore ju synd att kalla mig lastgammal, skrattar William.
På sin vänstra axel har William tatuerat in ”femte oktober” omgett av änglavingar.
– Det symboliserar två saker. Givetvis olyckan men det är också samma datum som min farfar dog för 13 år sen, 2000. På något sätt vill jag tro att det finns något slags samband mellan hans och mitt öde. Jag vill tro att han satt där uppe i himlen och såg till att jag fick leva vidare. Han är min skyddsängel, och jag vet att jag den dagen hade änglavakt.