Det var en osannolik medaljtrio, om vi backar två månader.

Vi backar ett steg till.

Och ställer oss frågan om vad som egentligen är den bästa uppladdningen.

Men den teorin får vänta tills i morgon.

Den här dagen handlar om en klassisk känsloresa som borrade sig 15 kilometer in i hjärtat.

Dario Cologna och Johan Olsson har hela vintern tvingats till en tvekamp mot tvivlet.

Super-Dario skadade sig veckan innan säsongspremiären och tvingades till operation. Vi såg bilder av schweizaren på kryckor; sedan sittande, stakande, i en pulka. TV-signalerna som kablades ut från Davos skickade inte direkt signalen att det var en idrottare att räkna med i Sotji.

Men Cologna såg något annat. I dag har ingen i Sotji fler guldmedaljer än schweizaren.

Johan Olsson tvingades också till alternativ träning. Hans kropp klarade inte av att leva upp till viljans krav. Till slut skrek muskulaturen kring revbenen stopp. Han som i fjol ritade om kartan för vad vi trodde var möjligt, och dansade hem ett VM-guld på femmilen, kämpade sig nu genom säsongen i en helt annan takt.

Två steg bakåt. Ett framåt.

Ibland tvärtom.

”Okej betyder suverän”

Exakt hur turbulent Johan Olssons olympiska uppladdning varit vet han bara själv. Samtidigt som han själv pratade om tveksamhet och tvivel cirkulerade rykten om lyckade rullbandstester och personliga uthållighetsrekord.

Vad vi säkert vet är att han med åren utvecklat en egen ordbok. Där ”okej” innebär suverän. Där ”osäker form” översätts med guldhopp och där ”smärta” betyder njutning.

Och framför allt – där en ”förhoppning om att ta sig runt” betyder medalj.

Olssons briljanta baissande gjorde återigen att han slapp frågor om favoritskap.

Pressen minskade. Precis som han ville ha det.

Men när han stod där på startlinjen kunde man anta att han skulle prestera riktigt bra.

Så blev det.

Johan Olsson var i högsta grad med i medaljracet hela tävlingen. Det räckte inte för att rå på överlägsne Cologna, men silvret var odiskutabelt. Det var Olssons femte individuella mästerskapsmedalj. Han börjar bli en av de riktigt stora.

Richardssons väg av tragik

Klarar man inte av att vara briljant själv får man stjäla av mästarna.

Krönikans inledande rad är Lundells.

I ”Isabella” skriver han vidare:

”Vacker är den som reser sig, som vågar tro,

Som törs ett ja i alla nej, som vågar bygga bro”

Raderna handlar knappast om skidåkning, men väl om vilja. Om mod.

Och de rimmar även väl med dagens vackraste och viktigaste historia.

Den vi skriver i brons. Den om att aldrig ge upp.

För Daniel Richardssons kamp har varit av ett annat slag.

Vägen till framgång var mer tragik än turbulens.

Fysiska smärta är en sak, men livets iskalla skalpell skar djupare i Richardsson; rev upp ett svart hål i själen.

Efter medaljen i dag berättade Daniel om det helvete som plågat honom sedan bilolyckan i somras.

Skadan – trasiga lårmuskler, kors- och ledband – var en sak. Det kunde han hantera.

Att ta på sig skulden för en nära väns död, något helt annat. 

Veckor gick och Daniel Richardsson kunde inte sova.

Skuldkänslorna. Ältandet. Bilderna.

Ständigt de återkommande bilderna.   

Momentant blev idrotten världslig och obetydlig.

Men med tiden blev träningen ledstången att klamra sig fast vid för att inte förlora fotfästet och falla ner i sorgens skärseld; för att orka vidare i vardagen.

Daniel Richardsson hade förlorat något värdefullt – men också hittat ett mål; något att lyfta blicken mot och ta sikte på när han tog de första stapplande stegen tillbaks till det liv han kände innerlig tacksamhet över att få leva vidare.

Vintern har varit berg- och dalbana

Steg för steg.

En dag i taget.

Han avstod operation och tränade istället upp området kring det skadade knäet.

Richardsson slet; ville träna som besatt, men tvingades hålla igen. En balansakt för att inte stressa sönder kroppen.

I slutet av november stod han återigen i tävlingsdräkt och överraskade stort. Andraplatsen i den nationella säsongsöppningen visade att han var tillbaks. Men riktigt så enkelt var det inte. Vintern har varit en resultatmässig berg- och dalbana.

Hur han mått innerst inne är svårt att veta, men utåt har han, som alltid, visat upp ett lika stort lugn som i de olympiska skidspåren idag.

När Daniel Richardsson passerade 2.2 kilometer var han långt efter. 30:e plats.

Tvivlet måste ha hängt över honom; bara väntat på att sätta sina smutsiga klor i hans kött.

Men Richardsson lät sig inte nedslås; skakade av sig tankar på dåliga skidor och egen otillräcklighet. Med sin stora, ståtliga diagonalåkning betade han av kilometer efter kilometer.

Och plötsligt lät sekonderingen annorlunda: 14:e plats. 11:a. Fyra.

De sista fyrahundra meterna gick han en sekundstrid mot finske överraskningen Ivo Niskanen.

Lyckades trolla fram energi

Vilka bilder Daniel Richardsson såg framför sig på upploppet vet jag inte.

Kanske såg han den avgrund han varit nära att trilla ner i närma sig snabbt bakifrån? 

Kanske fokuserade han bara på att behålla tekniken?

Kanske var allt svart?

Vad det än var lyckades han i alla fall trolla fram de sista energimolekylerna ur cellernas innersta skrymslen och omsätta dem i kraft. Framåt.

Skillnaden i mål var två tiondelar till Richardssons fördel.

Två tiondelar. 

Av en åktid på nästan 40 minuter.

Äntligen hade den långe 31-åringen från Hälsingland marginalerna på sin sida.

Richardssons stakade till sig Sveriges sjunde.

Vi stavar till succé.

Med all respekt för den idrottsliga gruva Olsson varit nere och vänt i – Richardsson har tvingats hantera ett mänskligt helvete.

Därför hade bronset en smak av bragd.

Men låt oss inte fastna i någon bronsålder.

Sverige har fem skimrande silvermedaljer hittills.

Nu hoppas vi på ett glänsande stafettguld.