Ser att kollegor kallar Damkronornas förlust i dag för förnedring.
Jag skulle snarare använda ordet förväntad.
Lovar att inte trötta ut er med siffror. Men.
Läste att matchstatistiken inför semifinalen sa 47-1 till USA.
Målstatistiken: 332-44.
Sverige slog sensationellt USA i semifinalen för åtta år sedan. De flesta experter är överens om att USA blivit bättre sedan dess. Sverige sämre.
Blixten slår inte ner två gånger på samma ställe.
Klasskillnaden lika enorm som geografiska avståndet
Sverige var som väntat chanslöst.
Självklart finns det alltid någon diffus förhoppning om mirakel (sådana händer ibland!), men det är knappast någon hemligstämplad information att klasskillnaden är lika enorm som det geografiska avståndet mellan länderna.
Även i hockeykunnande skiljer för närvarande en ocean.
USA var bättre på det mesta och dominerade stort tack vare ett högre tempo på både skridskor och passningar.
Det var som om amerikanskorna redan hade tänkt tre steg framåt när de svenska spelarna fortfarande försökte förstå vad som nyss hänt.
Puckarna ven kring (utmärkta) målvakten Valentina Lizana Wallner, som kämpade tappert för att hålla tätt. Wallner var en vägg, men Sverige hade behövt en mur av pansar för att stå emot den amerikanska offensiven.
Skottstatistiken efter första perioden var 29-1.
Ställningen 3-0.
Och trots att det finns en märklig teori om att just 3-0 är det värsta man kan leda med i ishockey så var matchen avgjord.
Bägge lagens spelare hade tankarna någon annanstans.
Själv tänkte jag på Sisyfos.
Sisyfos liv tog förskräcklig vändning
Kung Sisyfos liv tog en förskräcklig vändning. Hans trotsade gudarna och dömdes att rulla en tung sten uppför ett brant berg. Om han lyckades placera stenen på toppen skulle han bli fri. Men uppgiften var omöjlig. Varje gång föll stenen ner i avgrunden på andra sidan och Sisyfos fick börja om.
När Albert Camus skriver ”Myten om Sisyfos” lyckas kungen aldrig få fast stenen på bergets topp. Ändå är Zeus, som delade ut straffet, den store förloraren. Sisyfos är nämligen genial.
Genom att bestämma sig för att det stenhårda kroppsarbetet uppför helvetesberget är det roligaste som finns, misslyckas Guden med sin bestraffning.
Ur det omöjliga skapar Sisyfos något meningsfullt och värdefullt.
Och det är någonstans där Damkronorna kommer in.
Asserholt såg möjligheter
När jag hörde Jenni Asserholt bli intervjuad efter första perioden hörde jag en spelare som andades optimism, trots att hon varit med och rullat stenen uppför berget tre gånger. Och sett den falla ner lika många.
Troligen anade hon att det skulle bli några vändor till, men det lyste också en fast övertygelse i hennes ögon om att det fanns något värdefullt i att rulla tillbaka stenen uppför detta branta berg.
Asserholt såg möjligheter, även om jag innerst inne tror att de handlade om bronsmatchen mot Schweiz, snarare än de återstående två perioderna av dagens match.
Ska Damkronorna närma sig de nordamerikanska lagen krävs tusentals träningstimmar och miljontals kronor; det krävs spelare som är beredda att göra jobbet, sommar som vinter. Men det krävs också att Svenska Ishockeyförbundet och den olympiska kommittén ser spelarna och ger dem de förutsättningar de behöver för att lyckas.
Om ett år spelas dam-VM på hemmaplan. Det vore kul om Damkronorna kunde fortsätta att överraska, precis som de gjort i Sotji.
Tyvärr är jag långt ifrån säker på att landslaget har någon högre prioritet i den svenska hockeymaktens korridorer.
Så sent som för någon månad sedan kom nyheten att två tredjedelar av spelarna i Damkronorna betalar sin utrustning själv.
Det är knappast en hållbar situation om laget förväntas konkurrera med länder som pumpar in en helt annan ekonomi i sina landslag.
Möter Schweiz i bronsmatchen
Ändå är det damerna som nu spelar om medaljer. På torsdag. Mot Schweiz.
Efter att ha sett den andra semifinalen nu ikväll känns det som en svår men öppen bronsmatch; en bra chans för det svenska landslag som var uträknat och snudd på hånat inför mästerskapet.
Det är starkt.
Det är beundransvärt.
Att inte låta sig nedslås i underlägsenheten är en styrka; kanske rentav en förutsättning för att orka vidare när det är som mest hopplöst.
Mot USA vägrade de svenska spelarna att hänga med huvudet. Tvärtom. De avslutade riktigt bra.
Camus slår i slutet av sin roman fast att ”man måste tänka sig Sisyfos lycklig”.
Jag vill gärna tro att det ur dagens utskåpning också går att hitta massor av saker som gjorde de 60 minuterna på isen meningsfulla; trots att skottstatistiken till slut stannade vid osannolika 70-9.
Saker som svenskorna tar med sig till bronsmatchen mot Schweiz – och vidare in i framtiden.