Men vi tar dagen först. En mil. En bruten fot skrev historia. En av skidvärldens mäktigaste sviter bröts.
Och en saga om svensk frustration som slutgiltigt vändes till framgång. Där har ni snabbsummeringen.
Den långa versionen: Det var varmt, det var tungt. Tufft. Mördande motlut. Snö som systematiskt sög musten ur några av universums mest vältränade kroppar. Kallföre brukar vara Kallaföre. En farhåga inför loppet var därför just värmen. Med en temperatur som kröp upp mot sommarliknande förhållanden fanns risk för lösa och sladdriga spår.
Så blev det inte. Klisterföre, visst, men spåren höll ihop bra och Charlotte Kalla hade riktigt bra skidor. Igen. En förutsättning för framgång.
Värre var det nog med de norska skidorna. Heidi Weng halkade runt och var chanslös. Även Johaug (3:a) och Björgen (5:a) såg ut att få ödsla onödigt mycket kraft uppför och tvingades saxa där andra diagonalade.
För Marit Björgen var det första gången sen VM 2009 (14 lopp) hon missade pallen i ett klassiskt millopp med individuell start.
Medaljen kom inte som en chock
Charlotte Kallas medalj kom inte som en chock. Snarare byggde hon vidare på den utveckling vi började ana sent förra säsongen. I vinter har hon stått på pallen i världscupen två gånger i just klassiskt och nämndes som en medaljfavorit. Men vägen dit har varit tuff. Charlotte Kalla har bestigit ett berg större och brantare än Lauraterrängens sugande backar. Träning har lagts om; teknik har analyserats och tålamod har testats.
Så sent som för ett år sedan var berget hon hade att bestiga inte ens i sikte. Kalla irrade runt i en dimmig dalgång. Hennes värsta konkurrenter var någon annanstans.
Veckan efter nyår 2013 kördes näst sista etappen av Tour de Ski. Distansen var 10 kilometer klassiskt och Kalla kom in på en 18:e plats, slagen med över en och en halv minut av Justyna Kowalczyk.
Efter tävlingen skidade Kalla ensam ut bland Val di Fiemmes tysta, snöklädda träd och skrek ut sin ilska och frustration. Ï dag kan hon skratta åt händelsen.
Avståndet till Kowalczyk krymper
Kowalczyk är fortfarande före Kalla i spåret. I dag kunde inte ens en fraktur på ett ben i foten stoppa polskan från att skriva historia. Guldet tog henne förbi Adam Malysz och gör henne till den polack som vunnit flest OS-medaljer (5).
Men avståndet krymper. I dag skilde 18 sekunder till guldet. Charlotte Kalla var en bit efter inledningsvis, men lät sig inte stressas. Hon följde sin plan och plockade både placeringar och tid. Stundtals såg hon fruktansvärt trött ut. Krummade. Grinade illa. Slet ont. Men där hon förr om åren tappat teknik och gått sig helt stum lyckades hon nu behålla farten.
Kalla är i kalasform; så snart hon krigat över ett krön återhämtade hon sig tillräckligt för att fightas vidare mot nästa. Blicken uppåt. Framåt. Stärkt av ledarnas sekondering om att det stod medalj på spel stärktes hon ytterligare. Under den sista, tunga delen av tävlingen var Kalla den som åkte snabbast.
Kallas livs bästa lopp
Charlotte Kalla spurtade till sig ett olympiskt silver. Hon hade två sedan tidigare. Och ett guld. Ändå är jag beredd att påstå att detta är hennes livs bästa lopp – sett till den klassiska förvandling hon genomgått. Jag vet inte om Charlotte Kalla skidade ut själv i naturen efter loppet i dag. I så fall var det troligen extas som ekade i Kaukasus.
Åt Justyna Benbrott fanns inget att göra. Hon hade bedövat bort smärtan i foten, men åkte som om hade blockerat bort hela hjärnans smärtcentrum. Inte mycket att säga om. Kowalczyk var fantastisk. Igen. Tårarna på prispallen sa det mesta. Mycket talar för att det var sista gången hon stod på pallen i ett mästerskap.
Mest spänd är jag på Olsson
Längdåkarna har nu vunnit fyra silvermedaljer. Vid VM i Italien ifjol föll silverregnet lika tungt. Då vann Sverige sex andraplatser innan Johan Olsson slog till med sitt bragdguld den sista tävlingsdagen. I morgon kan han göra det igen.
Jag är inte skrockfull, men det Cologna och Kowalczyk gjort kan knappast vara en nackdel för Olsson och Daniel Richardsson, som båda haft mycket struliga säsonger.
Om det var tämligen enkelt att pricka toppnamnen på damsidan i dag, blir det desto knepigare imorgon; detta trots att Northug, Vylegsjanin och Legkov (de två sistnämndas frånvaron är obegriplig!) saknas. En bra dag bör åtminstone tre av fyra svenskar ha bra chanser att placera sig riktigt högt. Men jag hittar åtminstone tio namn till i startlistan som har medaljchans en bra dag.
Mest spänd är jag ändå på Olsson. Var står han? Hur mår han? Mannen som är inofficiell världsmästare i att baissa sig själv går dessa veckor – likt Kowalczyk – sin sista stora olympiska strid. Jag har svårt att se att han tänker låta några ömmande revben stå i vägen för hans olympiska gulddröm. De olympiska längdtävlingarna i Sotji har visat att ingenting är omöjligt.