Han har gjort 77 Grand slam-matcher i karriären, mött spelare som Nadal och Federer på de största tennisbanorna. Det här kommer definitivt bli annorlunda.

För första gången sedan 2006 kliver Söderling in på centrecourten i en Grand slam och ställs mot en hemmaspelare. Då var det Tim Henman och den artiga Wimbledonpubliken. Nu är det Gilles Simon, Franska mästerskapen och Phillipe Chatrier-banan med plats för nästan 15 000 åskådare.

Det kan milt sagt bli annorlunda och Söderling behöver bara titta tillbaka i tennishistorien för att få exempel på det, som damfinalen 1999.

Martina Hingis ledde, 1-0 i set, 2-0 i andra mot Steffi Graf när hon anmärkte på ett domslut på Grafs sida. Det fick publiken på Chatrier-banan att gå loss fullständigt, varje miss av schweiziskan applåderades, när hon behövde gå på toaletten, buades hon ut liksom när hon utan något självförtroende kvar, började serva med underarmsserve. Efter förlusten fick arrangörerna böna och be att hon skulle komma ut till prisceremonin och Hingis vann heller aldrig titeln i Paris.

Stön inte tillåtet
Söderling ska vara tacksam över att han inte stönar efter varje slag. Maria Sjarapova har häcklats och sa syrligt 2007, "det är svårt att vara spelare och Moder Teresa på samma gång". I årets turnering fick Stanislas Wawrinka känna på pressen i mötet mot Jo-Wilfried Tsonga. Schweizaren darrade men klarade sig till slut.

-Frankrike är väl det land i Europa där de håller allra mest på sina egna. Jag har aldrig retat upp mig på publiken. Hoppas jag inte gör det nu heller.

Hur är det att tänka bort publikjublet när man missat en förstaserve?
-Jag tycker det är ganska skönt. Jag har aldrig haft problem med det. Det kan nästan vara värre att ha hela publiken med sig. I DC-matcherna i Brasilien och Argentina var väl det de mest fanatiska människorna på läktarna men då blir det bara inspirerande.

I mötet mot Simon vet Söderling vad han får, en kontringsspelare som är expert på att utnyttja motståndarens kraft till sin fördel och med utmärkt rörlighet.

-Man får gå in med inställningen att det blir långa bollar och att han inte bjuder på något. Det är inga överraskningar och det känns som är mycket upp till mig.

Leconte buades ut
Och slutligen, stödet kan plötsligt vända, fråga bara Henri Leconte. Efter finalförlusten mot Mats Wilander 1988, buades han ut av sina landsmän. Det efter att i tacktalet bett om förståelse för "att han spelar en sådan svår tennis".

Mer än 20 år senare är Leconte fortfarande inte förlåten.

TT