Hon bor närmare Nordpolen än London – och det säger en del om både Emelie Forsberg och hennes idrottsliv. I Tromsö, en arktisk pärla, har världens bästa bergslöpare hittat allt som är viktigt i tillvaron.
Vild natur, frihetskänsla, frisk luft och så alla dessa berg. Ett löparfenomen som lägger bakom sig ett 2013 med massiv framgång – och världens hårdaste traillopp.
Just nu är det faktiskt ”löparstopp” för Forsberg, trots att just det är en av hennes stora förälskelser i livet. Istället möter hon vintern och snön med en minst lika hård fysisk utmaning.
Hon ägnar sig åt skidalpinism, ”Ski Mountaineering”, en sport där dom aktiva springer uppför bergen på lätta skidor och stighudar under, som väl på toppen slits av och förbyts i tuff, syrakrävande utförsåkning. Det är både världscup och VM-tävlingar, Härnösandstjejen Forsberg, är förstås i absoluta världseliten även där och får på köpet en bra grundträning inför löparsäsongen.
– Jag tror inte vi är gjorda för att springa vintertid, säger hon och skrattar lite snett.
– Precis som jag inte tror att vi är skapta för att springa på asfalt. Jag känner hur många som helst som blivit skadade av det, till skillnad från att de springer i min miljö.
På pallen i 20 av 21 lopp
Emelie Forsbergs naturliga hemvist är berget. Stort som smått, men allra helst av alpstorlek. Och gärna då på ultrasträckor, det vill säga över ett maratons 42 kilometer. Traillöpning är alltså löpning i terräng, på stig, för det mesta kuperat och ibland i närmast obanad mark.
Det har gått fort, i dubbel bemärkelse, med hennes karriär. Tjejen som en gång drömde om att bli basketstjärna upptäckte en talang för att springa och helst då i varierad terräng. Ju mer tekniskt krävande desto bättre.
– Jag tänker själv inte på att jag har talang. Jag gillar bara att röra mig fort i bergen, säger hon lite generat.
Men resultaten talar sitt tydliga språk. Senaste 1.5 året har hon sprungit 21 lopp och varit på pallen i 20 av dom. Hon vann hela VM-serien i skyrunning, bergslöpning och på EM var det nästan full pott. Tre lopp gav dubbla guld och ett silver. Det har också avspeglat sig i hennes status. Hon är numera kontrakterad av skotillverkaren Salomon som ett internationellt affischnamn, kör en sponsrad bil (jo, ibland låter hon bli att springa!) och möts närmast som en rockstjärna nere kring Alperna.
– Är jag ute på en startplats så är det massor av folk som vill ta ett foto med mig eller en autograf. Det känns nästan konstigt att säga. Härhemma gör vi ju inte sånt, inte ens om det är Petter Northug, berättar hon och skruvar nästan generat på sig.
Sprang i två nätter och en dag
Hon är mindre känd i Sverige och Norge, även om hennes namn börjar dyka upp i rubrikerna. Hon bloggar i en stor löpartidning och blir allt mer anlitad i olika reklam- och föreläsningskretsar. Och själv så letar Emelie hela tiden nya utmaningar – i oktober utsatte hon sig för den värsta i branschen och var för en gångs skull nära att faktiskt ge upp.
Diagonal des Fous, franska för ”Dårarnas paradis”, är trailloppens mest extrema övning. 16.4 mil tvärs ön La Reunion, öster om Madagaskar och Afrikas kontinent. Det är en närmast omänsklig uppgift, över 9000 meters klättring, via fem olika toppar, den högsta på 2411 meter, genom djungel och bortanför ett dygn. Emelie Forsberg sprang två nätter och en dag, 31 timmar och 29 minuter. Galet långt.
– Det är väldigt spännande att testa gränserna, att prova om jag kan, om det går att springa så länge. Det är väldigt jobbigt mentalt att hålla på under så lång tid, häftigt att det gick att göra det. Det är ju egentligen ingenting som stoppar en, säger Emelie som hade många udda upplevelser.
Tidsrekord uppför Mont Blanc
Vid ett tillfälle dök tre unga killar upp och sprang med, infödda på ön där löparintresset är utbrett. Dom fanns med i två timmar och hon började undra när dom skulle sluta. ”Ni är ju bara 12-13 år, ni ska inte vara här och springa”, tänkte jag.
– Jag blev väldigt trött och la mig för att sova, bara fem minuter, och satte klockan på ringning. När jag vaknade satt dom där på varsin sten och väntade för att springa vidare!
Dessutom blev hon varse om att även hon, som kallar sig en av dom mest positiva människorna, kan klaga. Hon kom i lag med en annan löpare och hade plötsligt nån som hon kunde beklaga sig för. Hur ont hon hade i benen och hur trött hon var.
– Det kom jag ihåg att jag sa till mig själv, att det måste jag sluta med. Klaga alltså, säger hon och skrattar och påminner om sin normala inställning:
– Jag älskar när det är lite kärvt. Jag är uppvuxen med det, vissa saker gör man bara alldeles oavsett väder. Om man har det i sig så är det inte så mycket i livet som är jobbigt!
En inspiration minsann, 26-åringen som redan klurar på nya berg att besegra. Hon har tidsrekord uppför Matterhorn och Mont Blanc, det sistnämnda också platsen för VM i bergslöpning nästa år. Först en skidvinter, sen får löparvärlden se upp igen – och spana in ryggtavlan på Forsberg, Sweden!
Tips från Forsberg: