Martin Fourcade fick sitt internationella genombrott 2010. Han tog ett OS-silver i masstart, 22 år gammal. Laura Dahlmeier var lika gammal när hon 2015 hämtade hem sitt första VM-silver. Det kom i samma disciplin och det är mycket möjligt att likheterna mellan de här giganterna kommer att fortsätta. Klart är i alla fall att 2017 var Fourcades och Dahlmeiers år.
Fourcade har dominerat världscupen och krönte alltihop med att tangera Magdalena Forsbergs rekord på 14 VC-segrar under en säsong, och Laura Dahlmeier tog fem (!) individuella VM-guld i Hochfilzen. För Dahlmeiers del har motståndet varit hårt, men hon har kämpat ner dem en efter en; Mäkäräinen, Koukalova, Chevalier, Dorin Habert, ingen har rått på henne. För Fourcades del har säsongen varit ensammare, kanske än mer handlat om motivation och egna mål eftersom de som skulle gett honom en verklig match; Schempp, Bö, Svendsen och Shipulin, inte riktigt nått upp till den förväntade nivån.
Oavsett omständigheter; Dahlmeier och Fourcade – vilken gyllene duo.
36-åringen överraskade på VM
Men det har funnits plats för överraskningar också, och tur är väl det. Inför VM liksom bara tuffade allt på, det var kul, men liiiite händelselöst, inga skrällar direkt. Men så kom mästerskapet och Benedikt Doll vann sprinten, det var oväntat, alla piggnade till, och det skulle bli än roligare, Lowell Bailey, 36 år i sommar, inledde nämligen med att vara fyra på sprinten och smällde sen till med guld i distansen, skidskyttevärlden jublade!
Bailey, som varit med sen urminnes tider, som representerat åkarna och gått med listor och engagerat sig (vi återkommer till det) fick äntligen vinna, glädjetårarna sprutade över podiet i Hochfilzen och av bara farten hakade landslagskompisen Susan Dunklee, som vid 31 års ålder heller aldrig nått några större framgångar, på och tog ett VM-silver i masstart.
Eller, nej, hakade på är att minimera insatsen lite, för de amerikanska åkarna har fortsatt prestera. Bailey var tvåa på sprinten i Pyeongchang direkt efter VM, och sen tog han och Dunklee andraplatsen i den nya, extremt roliga sprintstafetten i Kontiolahti. Plötsligt hade USA tagit det där svåra steget från okej nation till himla bra, och det var veteranerna som gjorde det, nu kan de bana väg för alla junisar och plötsligt känns framtiden ljus och lovande.
Lovande svensk framtid
Det ger mig en perfekt övergång till Sverige, för det var faktiskt länge sedan jag kände ett sånt spirande hopp inför en uppställning åkare som jag gjort den här säsongen. Hanna Öberg, Anna Magnusson och Sebastian Samuelsson kan BLI något. På riktigt. Det kan finnas en stjärna där, en OS-medaljör, en ny framtid.
Visst har det varit höga toppar och djupa dalar, men det är helt okej eftersom varje tävling hela tiden andats framtid. Att sia om huruvida någon av dem verkligen kommer lyckas är naturligtvs omöjligt, omständigheterna är för många, men det var, på riktigt, ÅR sedan jag gjorde bokslut vid så här gott mod, och det roligaste av allt är att redan nästa säsong kommer vi få en del svar.
Vilka har tagit klivet? Vem tar sin första pallplats? Jag säger Anna Magnusson, mest för att välja någon, det skulle kunna bli någon av de andra och bara det visar ju bredden, eller kanske spetsen?
Många tog ställning efter McLaren-rapporten
Hur som helst, Sverige är på gång. Men den här sammanfattningen skulle, enligt min chef, ha fyra punkter, och då är det tyvärr omöjligt att utelämna McLaren-rapporten och doping-skandalen som skakat hela idrottsvärlden. Skidskyttet stod inte utanför, ryska åkare som förekom i rapporten stängdes av, vissa kanske fortfarande tävlar, men skillnaden är att det finns en filmisk hjältehistoria bakom det trista.
Martin Fourcade stod nämligen upp och sa att jag bojkottar den här vintern om inte krafttag tas, och han fick med sig åkare, många åkare, som skrev på listor om längre avstängningar (tillhandahållna av ovan nämnda Lowell Bailey) (men varför skrev inte Norge på?), engagerade sig och inte vek ner sig. Och åkarna vann, det internationella förbundet plockade bort mästerskap och tävlingar från Ryssland, hade extra möten och gav de aktiva rätt. Det var fint att se.
Utövarna ägde sporten, de ställde krav, och det blev lyssnade på, där tycker jag andra idrotter har något att lära. Att våga ta fajten och inse att de har triumf på hand, för utan dem, ingen sport. Så, det var ett schysst 2017, men 2018 kommer bli ännu bättre, det är jag säker på.