-Sen har jag alltid siktat på OS i Vancouver. Backarna där passar mig. Men om OS blir slutpunkten vet jag inte. Man ska aldrig säga aldrig...

I morgon är det dags för klassiska Lauberhornrennen i Wengen (start 12.30, sänds i Vinterstudion i SVT1 12.15). Världens längsta störtlopp. 4,5 km långt. Här är åkarna rejält trötta när de når målet efter två och en halv minut, bitvis i över 140 km/tim.

Patrik är egentligen inte tränad för att klara det. Skadeproblemen har förföljt honom och rehabiliteringen har inte löpt på som planerat. Ideliga bakslag har gjort att han idag har för lite muskler, men han hinner inte träna ikapp. Han behöver tävla, han behöver få resultat, för att inte tappa i ranking.

-Jag måste undvika att få startnummer upp mot 55-60, säger han. Och då måste jag göra resultat och samla punkter.

Det är också skälet till att han ska åka några europacuptävlingar den närmaste tiden (utöver världscupen i Wengen, Kitzbühel och Garmisch). När det gäller världscupen gäller det att välja vilka tävlingar han startar i. Och vilka han avstår, för att inte riskera att tappa i ranking.

-Störtloppet i Bormio såg jag på Hawaii, säger han och ser nöjd ut.

Patrik bor i Vail, Colorado. Han är gift med en amerikanska (Randi) och är numera tvåbarnspappa. Han var borta hela förra säsongen p.g.a. skada och har kommit igång sent med den här säsongen eftersom det har varit problem med rehabiliteringen.

Har det inte lockat att lägga av? Om man efter en lång karriär skadar sig vid 38 års ålder och inser att skadan kommer att ta lång tid att läka (korsband, inre ledband), samt dessutom har bildat familj och skaffat barn, borde inte tanken på att sluta komma då?

-Nej, jag har fortfarande motivationen kvar. Säsongen 06/07 var min bästa hittills åkmässigt och jag känner att jag har mer att ge. Dessutom har jag ju inte vunnit något ännu...

Björn Fagerlind