Kaisa är född i en by alldeles i närheten och det är i Kontiolahti som hennes sommarträning äger rum.
Efter en världscupsäsong med fem segrar och totalt elva pallplatser på 18 starter tillhör hon en av storfavoriterna.
Men de senaste årens framgångar i världscupen har kantats av lite sämre mästerskapsresultat. Hennes skidåkning håller hög klass, det är skyttet det hänger på om det ska bli pallen eller inte.
– Jag tror jag gillar VM bättre än OS. Jag har lite dåliga erfarenheter från OS. OS är så stort. Jag kommer från ett litet ställe med få människor, så jag gillar att bo på små hotell före loppen. Och under OS känner jag att det blir för mycket människor runt omkring. Även om de inte bryr sig om vad du gör, så... VM det här året blir unikt, men jag hoppas det blir något positivt.
Tre starter – tre segrar
Under världscuptävlingarna i Kontiolahti ifjol blev det succé. Tre segrar på tre starter. Men hon berättar om en kamp mot de egna nerverna.
– Det kan ha varit den första tävlingen. Efter inskjutningen var jag så nervös. Jag tänkte: ”Det här kommer sluta i katastrof, det kommer inte fungera!” Jag hittade en plats på stadion där jag ställde mig i tio minuter. Jag tittade mig omkring och tänkte: ”Jag känner till det där hörnet och jag känner till det där huset. Allt är precis som under träning här, så varför stressar du upp dig så?” Och efter de där tio minuterna när jag sett mig omkring och lugnat ner mig insåg jag att det är ett helt vanligt lopp, så bara gå ut och kör. Och det gick bra.
Hennes första och enda guld i mästerskapssammanhang kom i jaktstarten under VM i Chanty-Mansijsk, Ryssland 2011. Då hade hon inlett med en silvermedalj i sprinten.
Hon berättar att hon blev stressad och gjorde säsongens sämsta resultat under VM 2012. Hon lyckades inte samla ihop sig förrän den sista tävlingen, masstarten, där hon till slut knep bronset. Efter det har mästerskapen varit misslyckade i hennes ögon.
– Jag har inte tagit medalj vare sig i Sotji eller Nove Mesto de senaste två åren, så jag skulle bli väldigt glad för vilken medalj som helst. Så jag hoppas på det.
– Men jag hoppas att jag inte stressar upp mig, fortsätter hon. Jag vet att livet går vidare oavsett vad som än händer. Jag tror publiken hoppas väldigt mycket, så jag önskar att de kommer ihåg att jag bara är människa. Vi idrottare är inga maskiner.