Under slutet av 80-talet och början av 90-talet var Sverige en toppnation i volleyboll. På bara några år gick laget från en rankning utanför de 200 bästa till topp-10 i världen. Sverige gick till fem raka EM-slutspel, två raka VM-slutspel och ett OS. Det fanns ingen nation i världen som kunde vara säker på att slå Sverige.
Jag hade förmånen att få vara med på den där resan. Jag jobbade då på Radiosporten och bevakade det svenska landslaget. Höjdpunkten var förstås segern i EM-semifinalen mot Sovjet i Globen 1989.
Jag har kommenterat nästan alla Pernilla Wibergs och Anja Pärsons OS- och VM-medaljer. Men frågan är om något av det slår känslan när Håkan Björne smällde in matchbollen som gjorde att Sverige vann och Sovjet, som hade vunnit nio raka EM-guld(!), nu inte ens gick till final.
Det var fullständigt magiskt. Globen kokade. Jag, och min expertkommentator Olle Åström, bara skrek. Jag har inte ens vågat lyssna på referatet efteråt, för min känsla var att det kanske inte ens var ett referat. Vi bara skrek.
Jag läste en recension i Dagens Nyheter efter matchen. Jag minns att skribenten Pea Nilsson också var tveksam till om det egentligen var ett referat. Men han skrev också att det var så spännande att han var tvungen att stanna bilen som han körde, för att kunna lyssna. Och att det på andra sidan vägen stod en annan bil, där föraren också satt och lyssnade.
”Ett minne för livet”
Jag var på plats i Malmö 1985 när Sverige kvalade in till sitt första EM-slutspel. Jag var också, som ensam svensk journalist, på plats i slutspelet i Holland samma år. Sedan såg jag laget kvala in till EM i Belgien 1987, och när laget tog sig till semifinal där. Jag såg laget kvala in till OS genom att slå Italien, i Florens 1988. Och sedan då detta fantastiska EM i Globen, där enda plumpen blev att laget föll i finalen. De orkade inte dagen efter bragden mot Sovjet, för det var en bragd, att också slå Italien i finalen.
Men för mig är den matchen, och Håkan, Bengan Gustafson, Janne Hedengård, P-A Sääf, Peter Tholse och Lasse Nilsson, och de andra spelarna, ett minne för livet. Och givetvis också mannen bakom det svenska volleybollundret, förbundskaptenen Anders Kristiansson!
Jag träffade honom härom dagen och pratade gamla minnen. Det var kul. Vi har inte setts sen 90-talet. Han dök då upp på en landskamp i Eriksdalshallen, en landskamp som Sverige förlorade. Han undrade varför jag hade skaffat skägg sen vi sågs senast. Jag skojade och sa, ”det här behåller jag tills Sverige kvalar in till nästa mästerskap”. Anders svarade: ”då dör du med det på”.
Vi får hoppas han hade fel.