Det är tre av de omständigheter som har gjort det här till det svåraste reportagearbete jag någonsin utfört.

Men den allra svåraste omständigheten har givetvis varit en annan, mycket allvarligare: Nämligen att vår huvudperson Magnus löper risk att dödas om hans rätta identitet kommer ut. Vi måste skydda honom till varje pris. Han har tagit en oerhörd risk som anförtrott oss sin historia. Skulle någon av de grupperingar han infiltrerat förstå, att han är han, skulle det bästa scenariot vara att han blir tvungen att fly utomlands. Det andra scenariot är att han dödas.

I varje scen, i varje del av reportaget har vi därför fått väga orden på guldvåg. Kan vi säga såhär? Fungerar det här, eller ger vi för stora ledtrådar då? Magnus själv har varit delaktig i arbetet och in i det sista föreslagit förändringar som vi genomfört. Visst har själva historien blivit sämre; verkligheten överträffar alltid dikten, men säkrare, hoppas vi innerligt. Det här är ett farligt reportage att publicera.

Att jag ville göra ett reportage om polisens informatörsverksamhet, beror på att det är så mycket konstigt i den:

*Att polisen betalar skattefri ersättning, i vissa fall (som för Magnus) en helt oredovisad månadslön. I reportaget väljer advokat Johan Eriksson att kalla det för "svarta pengar".

*Att man utan att tveka utsätter civila, och ofta unga, människor för enorma risker. De sänds in i situationer som man bedömer vara för farliga för en polisman.

*Att informatörer har dödats, men att deras död avskrivs som "uppgörelser i den undre världen". Trots att de arbetat på statligt uppdrag.

*Att man systematiskt och utan att prata med deras föräldrar, värvar tonåringar. Detta vittnar såväl Magnus, som advokater och åklagare om. Dessutom flera poliser vi talat med, under källskydd.

*Att informatörer tvingats fly utomlands. Hur många lever idag i exil, på grund av sina informatörsuppdrag? Likt Peter Rätz, som vi intervjuar i programmet. Det vill inte polisen svara på.

Och det jag tycker är allra konstigast, är just att polisen vägrar svara på frågor. Att man nästintill tiger om verksamhetens existens. Bekräftar att den finns, men vill inte ens lämna ut uppgifter om hur mycket den kostar varje år.

Norsk polis mer öppen

Rikspolisstyrelsens kostnad för informatörsverksamheten, var nämligen en av de uppgifter vi begärde ut, men inte fick. Motiveringen var att budgetens storlek och förändringar över åren kunde ge ledtrådar till inom vilka områden informatörsverksamheten bedrivs.

Av en händelse kom jag över en bok som den norska kriminalkommissarien Anders Rasch-Olsen skrivit; Politiets bruk av informanter - ett nödvändigt ont. Han har länge jobbat med informatörsverksamheten i Norge och hävdar - tvärtemot svensk polis - att polisen måste prata om verksamheten. Annars riskerar man att förlora sin legitimitet.

Det var underbart att åka till Oslo och intervjua honom. Efter den svenska polisens massiva tystnad; en polis som resonerar och pratar om verksamheten. Wow! Jag tycker han tillför mycket i reportaget. Utan honom hade det riskerat att bli ensidigt och platt med enbart kritiker.

Som en lustig parantes kan jag nämna att hans öppenhet till trots; hans bok får enbart säljas till poliser och militärer. Förlaget som givit ut den är rädda för reaktioner och debatt och har alltså belagt boken med en form av censur. Anders Rasch-Olsen själv hävdar att det inte står något farligt i den, men respekterar förlagets hållning. Jag fick tag på boken via Polishögskolans bibliotek i Sverige.

Anders Rasch-Olsen var den enda polisen som öppet talade med oss. Jag har också pratar med och träffat flera poliser som är involverade i verksamheten, men samtliga talade med mig under källskydd.

Det är en verksamhet som är omgärdad av mycket tystnad och rädsla. I vissa fall, som i Magnus, av förståeliga skäl.

Magnus hade egna inspelningar

Jag träffade Magnus första gången i januari 2011. Hans berättelse lät till en början för bra för att vara sann. Hur skulle jag kunna belägga den? Hur kunde jag veta att Magnus inte var en mytoman, med ambitionen att lura Sveriges mest ansedda teveprogram för undersökande journalistik?

Som tur var hade Magnus själv både dokument och hemliga inspelningar han gjort, som bekräftade hans historia. Sedan hade jag två öppna, muntliga källor: advokat Johan Eriksson och statsåklagare Nils-Erik Schultz. Båda två har varit med på möten mellan Magnus och Säpo, efter att Magnus slutat. De kunde bekräfta Magnus berättelse. 

Vi har också fått den bekräftad av före detta justitiekanslern; Göran Lambertz, som medlade mellan Magnus, hans advokat och Säpos representanter.

Säpos attityd under det möte där Lambertz medverkade, fick honom att inleda en granskning av Säpos informatörsverksamhet. Samma granskning som Säpo själv hänvisat till i sitt svar på vår intervjuförfrågan. Då antydde man att vi gjort detta reportage i onödan, eftersom verksamheten redan granskats av JK. Något JK själv, inte håller med om. Han säger till programledare Janne Josefsson att han idag ångrar att han inte riktade kritik mot Säpo, för hur de hanterat Magnus fall.

Och så utmaningarna - inga bilder, ingen huvudperson som kan prata och inga dokumentära scener. Här har fotografen och redigeraren Ola Christoffersson gjort en jätteinsats. Efter ändlösa diskussioner om hur vi skulle kunna berätta Magnus historia, kläckte han idén att leja en skådespelare, rekonstruera situationer och göra en låtsasintervju med skådespelaren i en studio. Jag var till en början rädd att det skulle bli löjligt och att vi skulle förlora i trovärdighet. Med facit i hand tycker jag att det blivit väldigt bra. Och tror idag att det här var det enda sättet att göra teve av en sådan svår berättelse.

Trots att detta varit en lång och tuff process, är jag väldigt glad att vi har genomfört den här granskningen av en myndighet som utsätter ungdomar för extrema faror och riskerar deras framtid.

Jag hoppas vi har kunnat belysa det, svårigheterna till trots.