Recension: ”Life”

Svenska Daniel Espinosa och Rebecca Ferguson gör klassisk Alien-action om en illvillig jättesjöstjärna med kaninhuvud. Kulturnyheternas filmkritiker Sofia Olsson gillar i alla fall slutet...

Rymdfilmen har de senaste åren försökt återuppfinna sig själv, en helt nödvändig åtgärd efter allt för många ondsinta aliens och hjältemodiga astronauter. I Denis Villeneuves drömska "Arrival" från förra året får exempelvis något så ovanligt som en lingvist vara hjälten. Och en rad andra filmer under 2010-talet (”The Martian”, ”Interstellar”, ”Moon”, ”Gravity”) intresserar sig mindre för utomjordingar och mer för mänsklighetens villkor: ensamhet, existentialism och ibland till och med geopolitik. Det är som att jordelivets svåraste frågor syns bättre från yttre rymden.

När så svenske Daniel Espinosa tar sig an genren dundrar han in utan trendängslighet och gör istället en klassisk alien-rulle en där ett slajmigt tentakel-monster löper amok på en rymdstation.

I ”Life” befinner sig ett gäng forskare på en internationell rymdstation för att analysera jord från Mars. De kan på en gång konstatera att det finns liv i den röda jorden, och efter en diet på glukos växer den encelliga organismen häpnadsväckande fort. Och sen… ja, sen rymmer den från labbet... Dr Miranda North (Rebecca Ferguson) är ansvarig smittskyddsläkare som noga har upprättat olika brandväggar för att hålla besättningen och jorden säker. Men på okända livsformer med extrem anpassningsförmåga hjälper ju som bekant säkerhetsprotokoll föga.

"Life" är en oblyg hyllning till Ridley Scotts ”Alien”. Organismen från Mars växer nämligen till en illvillig jättesjöstjärna med kaninhuvud som trycker in sina tentakler i käften på besättningen och slurpar i sig deras innandömen. Gott så, kan man tycka, om det inte vore för att Espinosa tappar greppet om tid, rum och regi.

En så instängd miljö som en rymdstation kräver välarbetade rollfigurer, men knappt någon ur besättningen får särskilt mycket personlighet. Det görs en ansats till bakgrundsteckning och en pytteliten filosofisk diskussion om mänsklighetens våldsamma natur, men förmodligen har detta försök till intellektuell fördjupning stympats på klippbordet. Det är ändå ett mysterium att Daniel Espinosa, som var så noga med att mejsla ut sina rollfigurer i exempelvis ”Snabba Cash”, verkar så ointresserad av personligheterna i ”Life”.

Ändå börjar det bra, när den lilla marsvarelsen växer till sig i petriskålen, verkar den nyfiken och gullig. I filmens bästa scen lär sig blobben att använda redskap och bryter sig ut ur labbet på ett både osannolikt och humoristiskt vis. Tyvärr blir det inte mer originellt än så, och alla knep en besättning kan ta till för att döda en illasinnad varelse bockas av från listan: bränna upp, kyla ned, kväva, kasta ut…

Allt detta hade varit habil actionunderhållning om Espinosa lyckats hålla kvar spänningen från labbet. I de allra mest kritiska scenerna förstår jag tyvärr inte vad som händer. Är forskarna i Airlock B? Eller är rymdmonstret där? Har de tömt stationen på syre eller ej? Det rörliga gravitationsfria fotot som snurrar upp och ner må vara både dansant och poetiskt, men gör det svårt att hänga med och den spännande jakten blir mest ett konfyst simmande i tyngdlösheten.

Rebecca Ferguson, som slog igenom som tonåring i svenska tv-såpan ”Skilda världar”, och nu erövrar Hollywood (”The White Queen” m fl), kommer ändå undan med hedern i behåll. Utan att ha fått särskilt mycket att jobba med, vad gäller bakgrund som utveckling, skapar hon en trovärdig läkare med både kyla och känslor.

Till sist ett plus i kanten för ett uppiggande slut som antingen kan leda till en uppföljare, eller bara stanna kvar i huvudet som en oroande tanke på en annalkande katastrof.