SD ett dilemma för journalister

SD-ledaren Jimmie Åkesson omgiven av journalister.
SD-ledaren Jimmie Åkesson omgiven av journalister.

Hur ska journalister egentligen förhålla sig till Sverigedemokraterna? Agenda har frågat och fått olika svar.

– I den dagliga kontakten mellan journalister och media och Sverigedemokraterna så finns det än i dag en speciell syn på det här partiet, en medvetenhet om att det är något konstigt, något skumt med dem, säger författaren Henrik Arnstad och fortsätter:

– Men det går åt deras håll. De lyckas med vad forskningen kallar för normaliseringsprocessen, det vill säga hur en fascistisk rörelse normaliseras in i vanlig traditionell politik.

Sverigedemokraterna har varit problembarn i nyhetsrapporteringen ända sedan de var riktigt små.

Mediernas bevakningsmetoder har varierat. Allt från att tysta ner och inte låtsas om dem till att sätta strålkastarljuset på deras idéer.

– Ingen av metoderna har fungerat egentligen. Varje val sedan början av 2000–talet har Sverigedemokraterna fördubblat sitt väljarantal, säger journalisten Björn Häger.

Häger: ”Järnrörsnatten” påverkade

Efter valet 2010 började nästa kapitel i berättelsen om journalisterna och Sverigedemokraterna.

– Efter valet 2010 trodde väl de flesta att det skulle bli en normalisering av bevakningen. Att SD mer och mer skulle bli bevakat som vilket parti som helst, säger Björn Häger, men tar upp en händelse som han menar påverkat bevakningen av partiet:

– Särskilt efter Expressens rapportering kring ”järnrörsnatten” så tror jag bevakningen av SD har gått tillbaka till ökad beröringsskräck och ökad diskussion kring om vi ska bli aktivister i stället för journalister, om vi ska ta ställning mot dem: Är det här ett så odemokratiskt parti så att vi måste bekämpa dem i stället för rapportera om dem? säger Björn Häger.

Arnstad: Dålig mediestrategi

Nu sitter Sverigedemokraterna i riksdagen och deltar i debatter och utfrågningar som alla andra riksdagspartier, men inom journalistkåren hörs röster för att medierna mer aktivt borde beskriva Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. Henrik Arnstad håller med och pekar på Norge som ett skräckexempel på hur det annars kan gå.

– Där har man följsamt närmat sig Fremskrittspartiet och menat att det är antiproduktivt att vara ärlig och kalla partiet rasistiskt och så vidare. Det har bevisligen varit en väldigt dålig medicin, för nu sitter det här rasistiska partiet i Norges regering. Den mediestrategin vet vi både historiskt och nutida att den är väldigt dålig. Vi har kanske fortfarande kvar att testa den andra metoden, nämligen att benämna de här partierna för vad de egentligen är, säger Henrik Arnstad.

Ekot-chefen: Kan bli inflation i starka ord

Men en del medier är skeptiska till idén.

– För mig är inte epitet viktiga. Jag tror till och med att epitet kan vara lite farliga. Vi kan fastna i en slentrianmässig användning av ord. Det kan bli inflation i starka ord som gör att de förlorar sin betydelse. Det är oerhört mycket mer effektivt med en saklig, korrekt och objektiv granskning, som låter människor själva ta ställning, säger Anne Lagercrantz, chef för Ekot på Sveriges Radio.

– Någon kanske tycker att varje gång Moderaterna nämns ska vi säga att de är historieförvanskande. Någon kanske tycker att vi ska säga ”populistiska Vänsterpartiet” eller ”tokliberala Centern” eller ”betonghäckiga Socialdemokraterna”. Det blir så konstigt om man plötsligt ska ha en värderande etikett på ett av de politiska partierna, säger Björn Häger.

Partierna avvisar påståenden om rasism

Agenda har i dag talat med representanter för både Fremskrittspartiet i Norge och Sverigedemokraterna som båda avvisar påståenden om rasism eller fascism.

Det som sägs är helt fel och svenska medier och debattörer bör rannsaka sig själva, säger Fremskrittspartiets kommunikationschef till Agenda.

Reportage i  Agenda söndag den 17 november  kl 21.15 i SVT2. Debatt i studion mellan Robert Olsson, programdirektör på SVT och Johan Ehrenberg, ansvarig utgivare för dagstidningen ETC. Se programmet här och i efterhand här.