Svårt att motsätta sig tvångsvård

Foto: SVT

När en domstol ska fatta beslut om någon ska ha psykiatrisk tvångsvård eller ej går rätten i stort sett alltid på chefsöverläkarens bedömning. De enskilda individerna har inte mycket att sätta emot, visar Agendas granskning.

Det handar om de psykiskt sjuka. De som vårdas mot sin vilja för att de bedöms kunna skada sig själva eller andra. Carin Aissa var en av dem.

– Jag har upplevt mycket traumatiskt och jobbigt som aldrig bearbetats, som spännbälte, tvångsinjiceringar och övergrepp av olika slag, säger Carin Aissa.

Under mitten av 1990-talet tvångsvårdades hon på Danderyds sjukhus flera gånger för sin manodepressivitet. Inlåst med rätta under vissa perider, men Carin minns också hur svårt det var att få rätt mot läkaren när hon och flera i personalen ansåg att hon var tillräckligt frisk för att släppas ut.

”Ingen lyssnade på mig”

– Jag försökte förklara hur det var men det var ingen som lyssnade på mig och det juridiska ombudet sade inte många ord. Det var läkarens ord som avgjorde att jag skulle stanna där under överskådlig framtid, säger hon.

Det är nu 14 år sedan Carin tvångsvårdades senast, men hennes upplevelse att det närmast är omöjligt att få rätt mot chefsöverläkaren är fortfarande en aktuell fråga.

Det mest uppmärksammade fallet av rättspsykiatrisk tvångsvård gäller Sture Bergwall (som tidigare hette Thomas Quick). Han sitter på Säters sjukhus, men vill bli förflyttad eftersom han saknar förtroende för sjukhusledning och personal. Men chefsöverläkaren säger nej.

– Det är en oerhört påfrestande situation för alla inblandade samtidigt som sjukhusledningen av ren princip vägrar diskutera möjligheten att få honom förflyttad till en annan rättspsykiatrisk klinik, säger Bergwalls advokat Thomas Olsson.

Det är förvaltningsrätten i Falun som regelbundet varje halvår gör en bedömning av Sture Bergwalls fortsatta tvångsvård.

Läkarens linje gäller

Vi blev nyfikna på hur det ser ut för andra patienter på samma plats. Därför gick vi igenom de senaste 200 domarna som handlar om huruvida en person ska släppas ut eller fortsätta vara instängd. En enda gång fick chefsöverläkaren inte igenom sin ansökan och det berodde på att handlingarna kommit in för sent till rätten.

Det är inte bara i Falun som domstolen nästan alltid går på chefsöverläkarens linje. Bilden gäller i hela landet.

– Absolut, det är ju det tydliga intrycket av vår forskning också. Det är för övrigt något återspeglas även i den internationella forskningen, säger Stefan Sjöström, docent i socialt arbete vid Umeå universitet.

Hur reagerar du på det?

– Det tyder ju på att den rättsliga prövningen inte riktigt fungerar. Det kan inte vara så att läkarna är så fenomenalt bra på att göra de här bedömningarna.  

– Som det ser ut nu har man inte den rättsäkerheten som skulle behövas i den här typen av mål, säger Veronica Johansson, advokat.

Advokaterna som ska försvara de psykiskt tvångsvårdade talar om bristande rättsäkerhet. De har många klienter att företräda på en och samma dag och väldigt lite tid att förbereda sig.

– Här pratar vi om några dagar, vilket innebär att jag inte kan göra så gott jobb jag skulle önska, säger Veronica Johansson.

Får inte se patienjournaler

Advokaten får inte heller ta del av patientjournalen och har ingen möjlighet att kalla in en egen medicinsk expert som skulle kunna ifrågasätta chefsöverläkarens bedömning.

– Jag tycker det är väldigt frustrerande. Det känns många gånger som ett spel för galleriet. Alla känner till att vi inte har den möjligheten att komma med ett objektivt underlag och inte har något att sätta emot, säger hon.

Chefsöverläkarnas utlåtande väger tungt och domstolen följer alltså nästan alltid dennes bedömning, men chefen för förvaltningsrätten i Falun värjer sig mot kritiken att systemet skulle vara rättsosäkert.

– Chefsöverläkarens ord är absolut inte lag. En medicinsk bedömning görs av chefsöverläkaren men även av sakkunnigläkaren. Vi gör sedan den rättsliga bedömningen, säger Johan Montelius, chef för förvaltningsrätten i Falun.

Det finns alltså en läkare till för domstolen att förlita sig på, men den läkaren gör ingen egen undersökning av patienten utan läser i journalerna.

”Kommer alltid fram till samma sak”

– Den sakkunniga läkaren är överens med den behandlande läkaren i 99 procent av fallen. Det här är lite märkligt eftersom det finns ganska stora skillnader i landet i stort  i hur man bedömer, men när det är en specifik läkare som bedömer en annan specifik läkare då kommer man alltid fram till samma sak. Vi har också tittat på hur de här läkarna har agerat i förhandlingar och de ställer ju väldigt lite kritiska frågor till den behandlande läkaren, säger Stefan Sjöström.

– Jag bedömer att våra förhandlingar är rättsäkra, där domaren och nämndemännen lägger ner kraft på att få så riktiga domar som möjligt. Jag känner tillförsikt inför framtiden och inför det som har varit. Jag tycker att det är en rättssäker process, säger Johan Montelius.

Oftast korrekt bedömning

Trots kritiken är de flesta vi talar med ändå överens om att chefsöverläkarna troligen oftast gör en korrekt bedömning, men risken för slentrian är uppenbar, menar Thomas Olsson.

– Det är ju ett stort rättsäkerhetsproblem därför att i de situationer där det finns en komplikation och i de enskilda fall där det kan finnas en djup intressekonflikt, har den enskilde patienten ingen möjlighet att göra sig hörd, säger han.

Carin Aissa som tvångsvårdades flera gånger under 1990-talet fick till slut nog av misslyckade advokatinsatser och valde att föra sin egen talan.

– Flertalet gånger har jag känt att det har varit meningslöst, jag kunde lika gärna ha suttit där utan ombud. Då begärde jag att jag sköter det här själv och då gick det bättre än när jag hade ombud.

Vad hände då?

– Ja då blev jag utskriven.

Reportaget sändes i Agenda söndag 15 oktober. Efteråt intervjuades Ing-Marie Wieselgren, överläkare i psykiatri och samordnare för psykiatrifrågor på Sveriges kommuner och landsting.