"Bra kultur får dig att tappa omdömet"

Foto: Pernilla Sidén/SVT

På sin nya skiva tolkar Mando Diao Fröding. Tonsättningarna har gjorts av bandmedlemmarna Björn Dixgård och Gustaf Norén – vi bad dem recensera några av sina föregångare i Frödingland.

Monica Zetterlund, Elin i Hagen

Björn Dixgård: Den här låten är fantastisk.

Gustaf Norén: Ja. Min mamma sjöng den som vaggsång för mig när jag var liten, men hon bytte ut barnet mot en katt i texten, alltså att det var en katt som dränktes. Det blev rätt surrealistiskt ju och jag fattade inte vad det var som hände i skogen men jag förstod dramatiken. Texten är fint skriven och man kan sjunga ganska grova och mörka texter även för barn om det är bra lyrik.
 

Sven-Ingvars: Anita

Gustaf: Det här är ju den bästa låten på skivan. Sven-Erik Magnusson sjunger så bra. Det är klart och direkt. Det är som om han går in i ett rum och säger: "Jag skulle vilja berätta en historia för er."

Björn: Ja, den är hur bra som helst. Dansband är så bra på att spela. Jag är avis på att de är från Värmland precis som Fröding. För vår del vore det ju mer obvious att göra Dan Andersson, eftersom både han och vi är från Dalarna.

Gustaf: Fast vi har ju valt den Dan Anderssonska Fröding, den mörkare sidan av honom. Men jag ger inte mycket för den där patriotismen. Det är ju många som undrar varför vi gör Fröding eftersom vi inte är från Värmland och då tänker jag: ”Är du dum i huvudet?” Vi kan väl ta vilken poet som helst, från vilken del av världen som helst! En del frågar om vi inte ska göra Jussi Björling, men om vi skulle göra det så skulle det ju inte vara för att han är från Borlänge utan för att han är så bra. Han har förresten sjungit Frödings Säv, säv susa.
 

Stefan Östgård: En majvisa

Gustaf: Problemet med kultur är att ju äldre den är, desto mer frikyrklig blir den när den tolkas.

Björn: Det är lätt att det blir för romantiskt och religiöst. Det finns ju bra religiös musik som jag gillar, som en del gospel, men då är den oftast amerikansk.

Gustaf: Men det finns mycket värre Frödingtolkningar än den här. Detta är ändå ganska chosefritt och rätt upp och ner. Och det finns något i det svenska missionssoundet, det där frälsta, som jag tycker om. Det är blåögt och frånvänt från det verkliga livet. Tydligt, kitschigt och ganska fint, samtidigt som det finns en inneboende ondska. Jag tänker på begravningsscenen i Torka aldrig tårar utan handskar [den där Benjamins föräldrar tar definitivt farväl av sin som eftersom han har bestämt sig för att lämna Jehovas vittnen och leva som homosexuell]. Det där skrämmande finns även i den sortens musik.

Vad som är mycket värre än det här är när man försöker göra finkultur, musik för kungar och drottningar. Och när man har inställningen att ”nu ska vi kamma hem kommunens kulturpris”.

Björn: Vi skulle aldrig gå med på att gör något för att vi var ombedda att göra det.
 

Lasse Zackrisson och Margareta Byström: Maskin i olag

Gustaf: Det här är jättebra. Barn skulle gilla det här och det är bra.

Björn: Ja, det där rytmiska är en del av det vi gillar mest. Det är på grund av det som vi gillar hiphop.
 

Herr T och hans spelmän: Takt

Björn: Jag har svårt för medeltidsgrejen. Medeltiden är för långt bort för att jag ska kunna relatera till den. Jag är historieintresserad men bara när det gäller nutidshistoria, eller max 100 år tillbaka i tiden.

Gustaf: Det är många, även vi, som ser poesin som gammal. Man märker att de har i åtanke att ”det här är gammalt”. Men kultur är gammal oavsett om den gjordes för 4, 5 år sedan, för 40 år sedan eller för 100 år sedan, så det är egentligen ingen skillnad där. Och vissa saker håller. Kärlek, sorg, svek, död och ångest har ju inte förändrats.

Björn: Men när det finns konstiga fenomen, narrar och sånt, då går det inte att närma sig det för mig.

Gustaf: Mina föräldrar hade den här skivan och den är ganska bra ändå. Till exempel I ungdomen. Men man hör ju Bellman där. Vi har ett kriterium för hur all vår musik ska vara: Man ska kunna gå genom Humlegården på natten som tjej och känna sig trygg. Musiken ska skydda dig.

Björn: Ja, det är därifrån den heroiska tonen kommer.

Gustaf: Lite som faders- eller modersgestalter. Samtidigt ska musiken göra att man känner sig cool, häftig och frän, som man kunde göra på högstadiet. Och det gör man ju inte av den här musiken. Det här funkar mer om man redan har det bra. Det är som indiemusik, musik för en viss klass: Man har råd att ha ångest över en bad hair day.

Det stora med Fröding är att alla gillar honom oavsett klass- och kulturbakgrund, och då får man inte göra det till musik för Gustav III, eller för att framföra den på Nobelmiddagen.

Jag förstår samtidigt alla dem som hamnar i historien eller det romantiska – i sagan. Det är lätt att man förlorar sig i Fröding. Det är så med bra kultur: du förlorar dig och tappar omdömet.

Björn: Frågan är hur mycket man gör det, om man blir en figur från 1700-talet eller om man är kvar på 2000-talet.