”Vem är du?” – ”Jag är döden”

Foto: SF/SVT
Bengt Ekerot som döden och Max von Sydow i filmen Det sjunde inseglet.

Replikskiftet i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet från 1957 har, tillsammans med det påföljande schackpartiet, blivit en av filmhistoriens och populärkulturens mest kända manifestationer av döden.

Döden vandrar ut och in i Bergmans verk – redan i en tidig prosatext finns en skildring av döden i mänsklig skepnad som har tydligt släktskap med Bengt Ekerots gestalt i Det sjunde inseglet. Och i Sommarlek från 1951 vandrar en vitsminkad dam draperad i svart, inte olik Ekerots död, genom en sorgdränkt scen.

Döden styr livet i filmerna
Så att döden är ett centralt tema hos Bergman är självklart. Samtidigt är det som Ingmar Bergmans-stiftelsens Jan Holmberg har skrivit: Det dör fler personer i valfri actionfilm än i hela Bergmans produktion. Skillnaden ligger i den tyngd som döden får hos Bergman, i atmosfären och framförallt att den styr hur livet levs i filmerna. Som att Viskningar och rop utspelar sig i dödens väntrum, eller hur faderns död präglar Fanny och Alexander (1983) och den mindre kända Ur marionetternas liv som kom bara några ett par år tidigare.

Den Bergmaninspirerade bilden av döden är så återkommande att den amerikanske författaren Hubert I Cohen gjort följande reflektion: "I själva verket kan vi ibland till och med halvt föreställa oss att en svartklädd figur med en åtsmitande, svart huva runt sitt kalkvita ansikte kommer att besöka vår egen hädangång, och att han kommer att tala svenska - med engelska undertexter över midjan."

Bergmans förmåga att skildra död
Just denna bild har blivit något av en parodi, komiskt använd av regissörer som Woody Allen och Monty Python-gänget. Andra regissörer såg i Bergmans sätt att skildra död saker som låg närmare deras liv och samhällen. Den första film som den polska regissören Agnieszka Holland nämnde i sin intervju med oss var Skammen (1968) en film där Bergman skildrar hur kriget kommer till en liten svensk ö. Hur död och övergrepp påverkar den civiliserade människan. Få regissörer nämner Skammen, men Holland – som tyckte att filmen var alldeles för teoretiskt och tydligt gjord av någon utan egen direkt erfarenhet av dessa saker – är född i Polen direkt efter Förintelsen och berättar i programmet hur döden i de stora europeiska konflikterna och ockupationerna har påverkat henne och hennes arbete.

Vaknade varje morgon med döden
Alejandro González Iñárritu
– vars hela filmproduktion vrider och vänder på frågor om döden – tillbringade två mörka novemberdygn på Fårö med att berätta om sina egna svåra år av dödsångest, hur han varje morgon vaknade och döden fanns där som en otillfredsställd mun. Om terapin där monster och demoner slets ur magen. Om dödens närvaro, som sorg och firande, i den mexikanska kulturen. Iñárritu avgudar Bergman – inte minst för hans sätt att skildra döden och de existentiella frågorna kring den.

Woody Allen och Bergmans telefonsamtal
Woody Allens förhållande till den ”bergmanska” döden är annorlunda – han berättar om telefonsamtalen där de båda regissörerna pratade om allt annat än de tunga frågorna, men att Bergman en gång nämnde för honom att uppsluppenheten i filmteamet aldrig var så stor som i just de stunder då filmerna handlade om just döden. Som ett slags skydd skrattade och skämtade man extra mycket. På sitt vis återkommer Allens egna filmer ofta till detta: att genom humor och distraktioner och förströelser lyfta blicken från de tyngsta frågorna. Det är, som Allen – besatt sedan fyraårsåldern av frågan om döden – säger, bättre att kolla på en fotbollsmatch eller gräva ner sig i problemen med andra akten i ett manus än att slukas upp av de olösbara frågorna.

Men det är ju också som Iñárritu påpekade för oss – nödvändigt att då och då titta på döden och fundera. För fanns inte döden, då skulle inte livet ha någon mening.