”Jag försöker leva här och nu”

Anna Lindman träffar Anna Balazsi som är sjuk i ALS.
Anna Balazsi.

Anna Balazsi, som är sjuk i ALS, och Anna Lindman svarade på frågor i chatten.

Anonym: Hej! Programmet var jättefint! Min fråga är vad det värsta är med att vara så sjuk?
Anna Balazsi: Hej! Att veta att man hela tiden blir sämre och att lära sig hantera det. Men det finns mycket hjälp att få.

Anders: Hej! Jag undrar hur du märkte av att något inte var som det skulle för fem år sedan?
Anna Balazsi: Jag började sätta i hela vänster foten när jag var ute och gick istället för att sätta i hälen först. Sen blev det en sk droppfot.

C. Hessling: Alla mina tankar till dig och din familj, fina Anna! Kram
Anna Balazsi: Tack snälla!

Sia Westlund: Hej! Jag vill tacka för ett jättebra program! Vill också säga att många pratar om döden som om det är det värsta som kan hända, trots att den är helt naturligt och vi alla ska gå igenom den. Jag tror att det största problemet är att vi aldrig har ifrågasatt våra tankar om döden och att vi inte har tagit reda på vad den faktiskt innebär. Kroppen slutar att fungera medan medvetandet transformeras och vi alla kommer att kunna fortsätta ha kontakt med våra nära och kära, men på ett helt annat sätt. Det är inget hokus pokus, det är så det fungerar! Om alla visste det så skulle tanken på döden inte behöva vara smärtsam. Jag opererade ut en tre kilo(!) tung tumör ur magen förra året. Mentalt mådde jag bra hela tiden, trots att jag inte visste om jag skulle leva vidare eller dö. Det går att förbereda sig. Idag arbetar jag professionellt med dessa frågor, för det är inte meningen att vi ska behöva må dåligt. Döden är inte ett straff. Vi är bara okunniga om vad livet och döden innebär! Mvh Sia
Anna Lindman: Tack för ditt intressanta inlägg! Jag håller med dig, det går verkligen att få en bättre relation till döden än att gå omkring och vara rädd för den. Men, det är svårt med döden... det går inte att komma ifrån!

Susann: En liten fråga bara, varför tog ni inte upp om hur det är att mista någon i självmord?? Har själv en son som tog sitt liv i februari nu i år och han blev bara 17... Vet inte hur jag ska göra för att gå vidare.. Saknar han så.. Tack för ett annars så himla bra program!! Man borde sända fler såna här program. Kram <3 
Anna Lindman: Tack, vad fint att du tycker om programmet. Ledsen att höra, kan bara ana hur du saknar. Tyvärr har vi inte kunnat ta upp alla aspekter av döden, jag önskar verkligen att jag får återkomma till frågan om självmord. Vänligen /anna

Daja: Hur kan man som sjuk levar på ett så värde fullt sätt som möjligt mot de efterlevande? 
Anna Balazsi: Tror att det är viktigt att vara så positiv som möjligt under hela sjukdomsförloppet. Då får de efterlevande gladare minnen. 

Olle - Svantes pappa: Att mista sitt barn… Jag heter Olle, och är pappa till Svante, som förekommer i Tv-programmet. Jag vet hur viktigt det kan vara för föräldrar som har mist barn att få möta andra som befinner sig i liknande situation. Det kan ju vara svårt att finna någon tröst, när det enda jag vill, är att få mitt barn tillbaka! Det är inte konstigt om hopplösheten infinner sig. Men att få dela tankar och erfarenhet med någon som verkligen förstår hur det känns, kan vara oerhört befriande och lättande. Att få känna att jag inte är alldeles ensam i min ensamhet. Vi är flera… Många föräldrar har hört av sig till Febe med anledning av Tv-serien. Gör ett besök på Febe:s hemsida www.febe.net och läs om föreningens verksamhet. Tveka inte att kontakta Febe om det ofattbara har inträffat.

Moderator: Här är länkar till flera olika organisationer som erbjuder stöd och svar på frågor

Mirko: Hej! Jag vill tacka för att ni visar ett så bra program som tar upp denna del av ens liv som alla människor blir påverkade av och berörda.

Daniel W: Hej Anna L, har det varit svårt att träffa folk med dessa erfarenheter och försöka ta in deras historier?
Anna Lindman: Nej, att få möta Anna och de andra har varit fantastiskt. En del är förstås tungt, men tungt på ett bra sätt! 

Brittian: Tack för den finaste serie Svt visat. Så viktigt och så fint gjort. Jag förlorade min make 2011 över en natt och min 20-årige son 2012, efter 15 månaders cancer. Jag har sett båda sidorna av sorgen och lever högst påtagligt i den hela tiden. Härligt att se Anna och hennes familj som skrattar och lever nära varann i nuet och vardagen Det är det viktigaste, Kärlek till Er bägge!
Anna Balazsi: Tack så mycket! Förstår att du har haft en jobbig tid. Att ta tillvara på livets glädjeämnen är viktigt, något som många glömmer när livet bara rullar på. 

Titti: Hur har det varit för dig, Anna Lindman, att göra dessa program? Har det varit jobbigt? Har du lärt dig något nytt om dig själv eller om andra? Tycker mycket om programmet. Känner att det har hjälpt mig med vissa saker, så tack:-)
Anna Lindman: Hej! Det har förstås varit en tung serie att göra på många sätt, men också oerhört givande, jag är så tacksam att jag har fått varit med om detta! Vad fint att få veta att du känner att programmen hjälpt dig, tack!

Tobias: All värm kärlek som finns till Anna och hennes familj. 
Anna Balazsi: Tack för fina ord, det värmer!

VilaiFrid: Jag förlorade min mamma för fyra dagar sen. Det var plötsligt och oväntat. Jag lever där dina barn en dag kommer att vara. Jag beundrar ditt mod hos dog och din familj. Vill inte ställa någon fråga utan bara säga att se programmet värmde mig i min egen sorg. Hoppas ni får en fin tid tillsammans och lämna aldrig något osagt. Kram
Anna Balazsi: Tack! Känns bra att kunna ge dig lite värme mitt i din stora sorg. Kram
 
Tobias: Hej Anna. Hur ser det ut i ett bårhus? Tycker det va r starkt av dig att vara där.
Anna Lindman: Hej Tobias! Ett bårhus kan säkert se ut på massor av olika sätt. Jag har varit i några under inspelningarna och det är svårt förstås... men man vänjer sig lite efter ett tag. I dag är jag glad att jag vågade!
 
Elin: hur man man sörja någon man aldrig mött? min storebror finns inte längre, har aldrig träffat honom men saknar honom så enormt. 
Anna Lindman: Åh, Elin, jag vet inte hur man gör, gissar att sorgen är kan vara lika stark! För dig är det ju i alla fall så. Många säger att sorg måste man lära sig leva med...det går liksom inte över. Önskar dig allt gott!

Janne C: Hej Anna. Det var ett gripande program och det sätter perspektiv på ens egna problem. Jag önskar er alla så himla mycket lycka under tid som ni har tillsammans. Kram. Janne Christensen
Anna Lindman: Hej Janne! Jag råkade få frågan...men Anna B sitter här bredvid och hälsar så väldigt mycket till dig!!! Kram, hälsar hon också!

Anna:
Tack för ännu ett intressant och på något sätt trösterikt program.
Anna Lindman: Tack! Vad fint att du tycker det!

Therese: Hur gör du för att inte bli bitter och arg över din sjukdom?
Anna Balazsi: Hej! Jag försöker leva här och nu. Tänka på allt jag fortfarande kan göra och njuta av. Jag kan inte påverka något mer än att försöka möta sjukdomen med en positiv attityd. Det hjälper för mig. Har också ett stort stöd i min familj och andra nära och kära. Får också otroligt mycket hjälp av ALS-team, sjukgymnast och arbetsterapeut att hantera denna situation. 

Klara: Tack för ett bra program! Så sorgligt men det känns skönt att bli berörd också.
Anna Lindman: Tack för att du tittar! Det är sorgligt, men bra om man vågar titta ändå tror jag!

Brittian: Tack för den finaste serie Svt visat. Så viktigt och så fint gjort. Jag förlorade min make 2011 över en natt och min 20-årige son 2012, efter 15 månaders cancer. Jag har sett båda sidorna av sorgen och lever högst påtagligt i den hela tiden. Härligt att se Anna och hennes familj som skrattar och lever nära varann i nuet och vardagen Det är det viktigaste, Kärlek till Er bägge!
Anna Lindman: Tack! Kärlek tillbaka!

Therese: Hej! Tycker du att ditt förhållande till döden har blivit bättre sen du gjort programmen och funderat mer över den?
Anna Lindman: Ja! Man blir inte mer rädd för döden för att man vågar tänka på den och titta nära på den! Beröringsskräcken är värre.

Carina Svärding: Till Anna Lindman TACK, så himla många tack för din fantastiska serie! Du gör det så bra, så enkelt, så fint om dessa svåra saker. Detta är enligt mig det bästa som svt har sänt. Varma hälsningar Carina Sväding
Anna Lindman: Tack Carina! Det värmer verkligen!!!

Anonym: Hej! Fint program! Jag undrar om det är svårt att stänga bort tankar på döden, själv tycker jag att det känns lättare att inte behöva fundera så mycket på det utan att ta det som det kommer och leva i nuet. Många tänker hela tiden på framtiden men framtiden är ju hela tiden så undrar om man inte borde ändra sitt sätt att "tänka" lite och att känna att det blir lite lättare, förstår om det är svårt med tanke på sjukdomen men att man kan finna det vackra i det lilla, att tänka på de ögonblick som betyder mycket för oss:)
Anna Balazsi: Jag håller med. Bara för att jag är sjuk så vet jag inte hur lång tid jag har kvar att leva, 2 eller 10 år? Tror absolut på att ta tillvara på det lilla i vardagen, det är så vi lever nu. 

Titti:
Jag beundrar dig, Anna B! Du verkar vara en så fin människa med fina barn och omtänksam make. Jag önskar er allt det bästa och hoppas att eran tid tillsammans blir fin och full med kärlek! Kram till dig :-)
Anna Balazsi: Tack så hemskt mycket! Kram

Elise: Hej. Jag har mist 2 vuxna barn i ett långsamt farväl. Dom var heroinister, den ena dog av en överdos och den andra dog i lunginflammation. Jag hade i flera år väntat på att dom skulle dö. Men det är så skamfullt, jag kan aldrig berätta för folk varför dom dog, jag kunde aldrig berätta om min sorg och rädsla över deras bortkastade liv för det är och var så skamligt och många, många tycker och tror att det är föräldrarnas fel att barn använder droger. Det är mycket "ädlare" att dö av sjukdom eller olycka. Men sorgen är ju lika stor oavsett dödsorsak och man är lika maktlös inför droger som inför sjukdom.
Anna Lindman: Elise, Sorgen är självklart lika stor! Jag kan inte förstå vad du gått igenom, men din sorg måste vara enorm. Jag håller med om att det märkligt att det skall vara så skamfullt, inser att sorgen blir ännu svårare att bära. Önskar dig allt gott.

Thomas Tyrenhag: Tack Anna! för att du gör så fina program om döden, och särskilt dagens program. Det både värmer, berör och tröstar, när du hanterat ämnet på ett så ärligt sätt. Thomas.
Anna Lindman: Tack, Thomas! Vad fint att få veta det! 

Mamamaxi: Jag tänker att det är naturligt, mänskligt att känna rädsla för döden. Vi är ju skapta med livslust. Tror att religion delvis är människan sätt att hantera detta. Själv är jag ateist och rädd för att dö.Jag har förlorat många nära och kära. Jag tror att jag kommer att bli troende med åren, jag hoppas det. Fantastiskt fint av dig Anna B att dela med dig av...ja, dig.
Anna Balazsi: Tack för att du uppskattade programmet, det känns bra!

Katarina: Vill bara säga att det var så fina ord från Anna om att man fortsätter att älska de som lämnat oss , det kan inte döden ta ifrån oss.
Anna Balazsi: Det känns tryggt för mig att veta att det är så. Minnen lever alltid kvar. 

Kristina: Hej, tack för mycket bra program Anna L. Jag har nyligen fått besked att jag har lungcancer och att ...det ser inte bra ut...som det heter i sådana sammanhang. Jag är inte rädd för döden, jag är 65 år gammal och har haft ett mycket bra liv med kärlek, bra jobb, resor Jorden runt, segling. Det som känns väldigt svårt för mig just nu är min mans förtvivlan. Han är helt förkrossad. Hur ska jag bära både min sjukdom och hans sorg?
Anna Lindman: Hej Kristina! Jag önskar att jag var rätt person att svara på din fråga. Jag kan bara hoppas att ni får hjälp, någon ni kan få prata med. Be om hjälp, våga det. Åh, jag önskar er verkligen att allt går bra!

Birgitta Höglin: Jag har ingen fråga vill bara säga att du Anna B är modig som ställer upp för att informera om din och familjens situation och sjukdomen. Jag känner igen mig i ert resonemang då min man fick diagnos bulbär variant av ALS juli-12 och dog juni-13. Vi var tacksamma för det sista året vi fick tillsammans trots sjukdomen. Vi levde för den tid vi hade tillsammans och kunde gå igenom och diskutera hur han ville ha det. Chocken hade varit värre om han fått en hjärtinfarkt juli-12. Visst var det svårt att leva med vetskapen att tiden var begränsad men in i det sista sa han att vi hade roligt tillsammans. Hoppas att din tid med familjen blir så bra som möjligt. 
Anna Balazsi: Tråkigt att höra om din man. Det är en jäkla skitsjukdom! Tänker leva som ni, ha roligt in i de sista. Kram

Anna: Tack så mycke för ett sådant bra program, har följt alla avsnitt, förlorade tyvär min mamma i blod cancer 2003 då när ja var 15, är smärtsamt varje gång man tänker på henne och ja tackar detta program för ja kan tänka tillbaka på de, haft folk som alltid tystat ner mig med, men idag kommer ja få stöd av psykologer med. Hon var en speciall mamma och en av de bästa personer i mitt liv. börja göra en musik lista för henne på min youtube kanal FlyingDoctorsbigfan3 , 3 olika spellistor med musik it. Har alltid vart rädd för döden med, men känns bra se denna dokumentär mvh Anna 
Anna Lindman: Tack för att du tittar! Och vad fint att du upplever att programmet hjälper! Med värme /Anna

Niclas: Hej Anna L. Har mött många människor i livets slutskede i mitt arbete, såväl barn som vuxna. Programserien är bland det bästa som gjorts, då det svåra skildras på ett fint sätt och samtidigt med en mänsklig "glimt i ögat" Ett stort tack, inte minst till alla de som varit med i programmet! Kram!
Anna Lindman: Tack Niclas! Det betyder jättemycket för oss som gjort programmet att få höra att det uppskattas! 

Bibbi: Anna B, du verkar vara väldigt positiv och ser till glädjeämnena trots din sjukdom. Skulle du kunna berätta vad som har varit det bästa med att du blev sjuk. Finns det något som du kan dela med dig av till oss andra. Det är så lätt att man gräver ner sig i allt det där andra negativa, när det finns så mycket mer. Allt gott till dig!
Anna Balazsi: Tack! Det "bästa" är att jag lever mer i nuet än vad jag kanske gjorde tidigare. Vi tar tillvara på vår tid tillsammans på ett annat sätt. Jag kan njuta av små saker i min vardag, och livet är inte lika stressigt. Jag har tid att umgås. 

Nyttliv58: Fråga till Anna: när jag såg programmet ikväll slogs jag av hur lika dom 5 tillstånden är även vid en separation där den ene blir lämnad abrupt utan förklaring .. Och den först får en chock osv, skillnaden är att den andre lever vidare men vid ett dödsfall blir det mer definitivt. Hur ser du på den liknelsen. Olika typ av sorg eller liknande Imponerad av ditt sätt att på ett respekterande sätt närma dig de sörjande. Anna B Såg inte så mycket av kvällens program, men den harmoni som fanns runt middagsbordet och den varma relationen mellan syskonen var så fin att se, avslappnat och naturligt i den tuffa livssituation ni befinner Er I Styrkekramar till Er alla i Er fina familj.
Anna Lindman: Jag är ingen expert, men det låter väl rimligt, att faserna liknar varandra. Annas familj är fantastisk! Det har varit så inspirerande att få möta dem!

Molanders: All kärlek och styrkekramar till underbara familjen Balaszi. //Lillemor, Benke och Simon
Anna Balazsi: Tack snälla ni! Kram

Millejorskan: Har du någon blogg för man kan följa dig? /Nyfiken
Anna Balazsi: Det har jag faktiskt. baalazsi.blogg.se

Lucy: Anna L; så fantastiskt bra du är med din finkänslighet och samtligt viktiga, naturliga frågor. Har sett alla program; vi förlorade vår son som spädbarn samt jag min mamma i snabbt progredierande cancer. Det som sagts flera gånger i programmet och slår mig är hur dåligt rustade vi är, så lite vi vet om denna del av livet. Som Svantes pappa sa ikväll; hemskt att leva med folks tyckande och förväntlingar när man förlorat någon nära. De som inte drabbats kan inte förstå. Det är på sin plats att lyfta döden; så som du har gjort, så den blir mer naturlig i alla former av bemötande. I skolan, i familjerna, i bekantskapskrets.. Ovanpå sorgen, så svårt när vänner försvinner. De man tror ska finnas, finns inte för det är för jobbigt..men andra kliver överraskande fram. Fick lära oss mycket fin tumregel att möta någon i sorg, värd att föra vidare: HÅLL OM (att finnas där)- HÄLL I (hjälpa med rutiner som mat, fortsätta fika..)- HÅLL UT. Allt gott till dig.
Anna Lindman: Hej Lucy. Tack, vilket fint tips! Jag är rätt illa berörd faktiskt av alla historier om hur människor drar sig undan när någon drabbas av sorg eller svårt sjukdom. Jag håller verkligen med dig, vi måste lära oss att hantera döden mycket bättre! Vi skall ju liksom alla drabbas!

Nyttliv58:
Fråga till Anna : när jag såg programmet ikväll slogs jag av hur lika dom 5 tillstånden är även vid en separation där den ene blir lämnad abrupt utan förklaring .. Och den först får en chock osv, skillnaden är att den andre lever vidare men vid ett dödsfall blir det mer definitivt. Hur ser du på den liknelsen. Olika typ av sorg eller liknande Imponerad av ditt sätt att på ett respekterande sätt närma dig de sörjande. Anna B Såg inte så mycket av kvällens program, men den harmoni som fanns runt middagsbordet och den varma relationen mellan syskonen var så fin att se, avslappnat och naturligt i den tuffa livssituation ni befinner Er I Styrkekramar till Er alla i Er fina familj.
Anna Balazsi: Tack för de fina orden. Kram 

Roger: Hej, läser Elins fråga om man kan sörja någon man aldrig mött. Jag har aldrig mött min mormor. Hon dog sex år innan jag föddes men på grund av att min mamma har berättat så mycket om sin mamma har mormor blivit så levande genom åren. Nu saknar jag henne så enormt mycket och är det någon som jag vill möta på andra sidan, så är det henne. Jag vill även bli begravd vid hennes sida. Tack Anna för en fantastiskt bra serie och jag hoppas att du får återkomma med fler program. God jul!
Anna Lindman: Hej Roger! Vad fint att din mormor fått leva vidare så i era minnen. Jag har ingen aning om vad som händer efter döden men det vore väl toppen om ni fick ses igen! God jul!

M: Lev inte dagen som om det vore den sista, för då skulle du inte hinna allt, men ta vara på dagen som om de i din närhet inte alltid finns där. Tids nog är dagen inne då allt förgånget är ett minne - att glädjas åt eller glömma. Och den tidpunkten är hela tiden NU. -- så skrev jag för 10 år sedan när jag var mitt uppe i familjelivet. De raderna återvänder jag ständigt till eftersom jag vid 45 års ålder blev änka, 2,5 år sedan nu. Jag är så tacksam över allt vi hann med och vår kärlek fick plats i vardagen. Samtidigt som sorgen också hela tiden finns i detta nu. Jag skulle vilja rikta ett stort tack till alla som ställer upp och berättar och till dig Anna L som tagit frågorna om döden på allvar. 
Anna Balazsi: Tack, det var kloka ord som är bra att ha med sig. Kram

Janne: Tack ni alla som ställer upp i programmet!
Anna Balazsi: Jag hoppas att jag har kunnat visa att det går att leva trots denna allvarliga sjukdom. Tack för att du tittat.

Ulrika: Jag förlorade min man för 5 veckor sedan efter tre månader sjukdom i cancer. Hur kommer man vidare, finns det några tips på hur man tar sig igenom julen och kommande födelsedagar utan honom? Just nu åker vi i en berg och dalbana som aldrig stannar eller tar paus, det är tungt att vara här. Tack för ett fint program.
Anna Lindman: Ulrika, jag beklagar verkligen! Jag vet inte vad jag skall säga... Hur orkar man? Jag inser att det är väldigt tungt. Många jag mött under serien som vet att de skall gå bort önskar väldigt mycket att deras familjer skall orka vara glada efter att de gått. Jag förstår att det är svårt, men det kanske kan gå att sakta hitta tillbaka till livet om man tänker på att det säkert är vad din man hade önskat. Jag önskar er allt gott och att ni får det stöd och den hjälp ni behöver.

Viveka Thalin: Har ingen fråga men skulle vilja säga att alla känner inte sådan sorg efter ett tag. Och beroende på vad man själv upplevt. Jag har haft månat som dött genom mitt liv. Min far tidigt min man. och sedan höll jag själv på att dö . Har gjort en levertransplantation. alla som låg där had varit döda, om dom inte had fått ett nytt organ. Innan var jag så sjuk att jag ville dö.. när jag höll på att ge upp livet och bad nu hoppar jag framför bussen eller så måste det ske nu.ringde dom från sjukhuset samma dag.. Bara det märkligt.. så fick jag ett nytt liv..! idag inte alls rädd döden. jag har redan mött den . mina anhöriga träffade jag på vägen jag var utanför min kropp och såg ner på jorden på ett sätt.. Vet ni när jag dör skall ingen sörja mig på det sättet dom skall minnas mig som rolig tokig och den jag var i livet. Och absolut aldrig sluta leva. aldrig ! detta skriver jag i sten så att de mina vet.så förvandlades döden till något vackert för mig . Våra kära finns med oss hela tiden <3
Anna Lindman: Vad spännande! Och vad bra att du nått dit. Tack för ditt inlägg!

Tobias: Anna B läste i din blogg att er älskade vän Katja har gott bort och skickar varma tankar till er
Anna Balazsi: Ja det var jobbigt. Att mista någon som har funnits med så länge är inte lätt. Det blir ett stort tomrum.. Tack för omtanken. 

Anna: Anna Balazsi : måste bara få tillägga att tankar och böner är med din familj. vi var 5 syskon förlorade vår mamma i blod cancer 2003 och vart en svår tid. Bara tro på att gud alltid finns där för oss gör de lättare att han vet när vi alla få ses igen. 
Anna Balazsi: Tack för omtanken!

LarsOve Cederborg: Jag tycker det är en svår situation när döden kommer plötsligt som i fallet med den 17 åriga pojken och även när man har en sjukdom som är obotlig och man får gå och vänta tills det blir slut. Jag är änkling sedan 3 år tillbaka.Hon hade en psykisk sjukdom som hon fick i tidiga tonåren i Finland.Jag träffade henne 1972 och vi var tillsammans i nästan 39 år och gifta i 35 år.Hon fick livmodercancer och opererade bort allt och det blev bra men sen gick det 5 mån,och hon tog tabletter och låg död på golvet i sovrummet när jag kom hem från jobbet. Hon lämnade ett avskedsbrev där hon skrev att hon inte orkade mera och att hon inte ville in på sjukhus.Så det är inte så lätt för mig men man får leva med detta och minnas henne med de stunder när vi hade det bra.
Anna Lindman: LarsOve, tack för att du berättar. Jag får många brev från människor som upplevt liknande saker. Om du kan minnas det fina är det säkert till tröst. Önskar dig allt gott!

Håkan: Tack för ett tänkvärt program och en viktig programserie. Den föder många livsviktiga tankar, som vi måste börja våga tala om och belysa på olika sätt! Anna Balazsi är ett av Neuroförbundets diagnosombud, när det gäller den neurologiska sjudomen ALS (Amyotrofisk lateral skleros). Den som vill kan läsa en längre intervju med Anna Balazsi och hennes tankar om sin och familjens livssituation på webbplatsen: http://www.neuroforbundet.se/opinion/nyheter/anna-balazsi-med-i-svts-dodenserie-det-viktiga-ar-att-leva-har-och-nu/ Håkan Sjunnesson / redaktör Neuroförbundet (f.d. NHR)

Lotta: Tack för ett bra program. Jag undrar om du kom ikontakt med någon som har haft en nära döden upplevelse när du gjorde ditt program. 
Anna Lindman: Hej! Jajemen, missar inte nästa program!!!

Ingvar Ågren: Hej, min starka övertygelse är att livet fortsätter i en annan dimension - även då vi lämnat vår fysiska kropp. Det känns tryggt och fint att utifrån berättelser och skrivna erfarenheter att så är fallet. Hur Anna ser du på det - med dina erfarenhet av att i något avseende med visshet av att ALS tar dig närmare den erfarenheten. Har du ev. några tankar om det eller läst om dessa erfarenheter..
Anna Balazsi: Jag vet faktiskt inte vad jag tror händer efter döden. Väljer att fokusera på livet. 

Therese: Hur kommer de sig att vi tagit bort sorgeband osv som visar att vi har sorg. När vi delar med oss av så mycket annat i livet numera.
Anna Lindman: Jag vet inte, uppenbart har vi förlorat många av de ritualer som gjorde sorgeprocessen tydlig i vår kultur. Det värsta är väl att vi verkar ha så svårt att relatera till människor som sörjer. 

Johan: Tack för en mycket bra serie. Vi måste sluta låtsas som om att döden inte finns om vi inte pratar om den. Dessutom måste vi börja prata om självmord också, detta är idag väldigt tabu och "tystas ned". 
Anna Lindman: Tack Johan, jag håller med! Och ja, självmord måste vi ta tag i. 

Lillemor: Hej Anna L! Jag hoppas du och ditt crew vinner pris för detta program och du gör bästa programledare för shit vilken mäktig insats du har gjort! Med mod styrka och respekt! TACK!!! //Lillemor
Anna Lindman: Lillemor! TACK, vad glad jag blir! 

Hanna: Hej Anna, tack för så rörande och fin program. Jag hade en brors son som gick bort av cancer Juli förra året, 4 mdr efter själv den brodern (som hade förlorat sonen) gick bort av annan cancer sjukdom. Jag var mycket när till brodern, mycket ledsen, hade inte kommit över det så några mdr efter lämnade min sambo helt oväntad (jag hade inte låtit sorgsen över bortgång av brodern och broderns son, så det kunde inte pga det). Jag är helt krossad, förtivlande, och undrar den saknande känslor av en som avliden och av en som lämnade efter så många år, vad är skillnad? Tacksamt för svar. Hanna
Anna Lindman: Hanna, jag är inte rätt person att råda dig. Jag kan bara uttrycka mitt stora deltagande. Hoppas, hoppas att du kan komma vidare och att du får stöd och hjälp.

Margareta Lundberg: Du är en helt fantastisk programledare, Anna Lindman! Jag har sett alla avsnitt och också alla dina tidigare programserier om religioner mm. Hoppas du får många uppdrag framöver!
Anna Lindman: Tack!!! Vad rar du är! /Anna

Moderator: Vi börjar avrunda chatten nu men svarar på några frågor till. Tack för alla bra frågor och synpunkter som kommit in.

Marie: Anna: Denna programserie har betytt så mycket för mig. I somras satt jag med min pappa när han dog och det känns så bra att höra alla berättelser om hur andra människor upplevt döden. Den är så svår att beskriva och förstå! Men med hjälp av programmet har det blivit lättare att prata om sorgen efter pappa. Du är så ärlig och äkta, professionell men samtidigt medkännande i alla samtal! Jag är glad att jag fick vara med pappa och se döden så nära. Det var svårt men det har förändrat mig på ett bra sätt. tack igen för dessa program!
Anna Lindman: Hej Marie. Tack för beröm, det värmer verkligen!
Vad bra att du fick vara med din pappa, jag har förstått från många som skriver att det hjälper! Allt gott och tack för att du tittar!

Ingegerd: Tack för en bra programserie. har själv tre barn och hur skulle jag kunna leva utan dem?? varma hälsningar till Anna och Anna! 
Anna Lindman: Varma hälsningar tillbaka!

Mamma/maka:
Jag har nyligen mist min make och för ett antal år miste vi vår son genom självmord. När det gällde sonens död sa många att han valde själv,underförstått sörj inte så mycket. När det gällde min make var det och är självklart att sörjer honom. Men sorgen är svår hur den än uppkommer. Tack för bra och viktiga program
Anna Lindman: Tack själv  - för att du berättar och för att du tittar! 

Gunnar: Tack för detta nödvändiga tema. Döden kom oss påtagligt för två år sedan när äldsta dottern tog sitt liv. Livet har varit ett helvete och det är först nu efter två år sorgen kommer efter känslor av chock, förtvivlan, rädsla, skräck och ångest. Utan psykologhjälp hade jag aldrig överlevt detta liv. Idag mår många dåligt bland unga och självmordsförsöken ökar och totalt tar 1500 livet av sig, Fem gånger fler än i trafiken. Det här behöver belysas och jag tror du Anna skulle kunna göra nödvändiga program om svensk ohälsa, maktlöshet och självmord. 
Anna Lindman: Tack Gunnar för ditt inlägg! Jag vet, vi måste prata om självmord! Jag hoppas att vi kan komma tillbaka med fler program!

Tom: Fantastiskt bra programserie, men helt ofattbart att man kan tala om olika dödsorsaker utan att ens nämna självmord.
Anna Lindman: Hej Tom. Programmet handlar om rädslor för döden och vi har varit tvungna att göra ett urval då vi bara har åtta halvtimmar på oss. Jag hoppas verkligen att jag kan få återkomma till självmord, jag tror att det behöver en egen serie. Vänligen /Anna

Jennie: Hej! Min pappa gick bort i cancer i april i år och sorgen är olidlig. Jag känner däremot att jag för varje dag hittar ork och styrka. Men något som är jobbigt är att min mamma är så arg. Hon är arg över att bli ensam och det är svårt att trösta henne och orka finnas där när hon blir arg över det mesta. 
Anna Lindman: Jennie! Vad fint att du känner att du hittar ork. Det kommer säkert din mamma också att kunna göra, men ilskan måste också ut! Hoppas att ni kan få hjälp och stöd och att du har någon att prata med. Våga be om det! Din mamma behöver säkert också stöd, det skall inte du behöva bära själv. Önskar dig allt gott!

Isabel: Varför har ni ej tagit upp självmord? Eller åtminstone tas upp i statistiken ni visar i varje program? Det är ju ändå nästan 1500 som tar sitt liv varje år. i övrigt tack för ett jättebra och välbehövt program.
Anna Lindman: Hej! Jag håller med, som jag nämnt ovan. Vi måste återkomma och prata mer om självmord!

Det är bara jag: Hej Anna L! Jag har följt din programserie hela hösten och länge tänkt höra av mig och tacka dig så otroligt mycket! Har även följt dina tidigare serier och uppskattat dem enormt. Så fint av en ung person som du att ge sig i kast med så här svåra frågor. Själv är jag inte lastgammal men har kommit till en ålder då man puffas allt längre fram i ledet inför det oundvikliga slutet. Tänker nog alldeles onödigt mycket på döden, egen och andras, både på närstående som har dött och dem som en gång ska göra det, vem blir först ... etc. Saknar någon att prata med om allt detta, men dina program hjälper mig att bearbeta tankarna. Så härligt av dig också att visa din egen rädsla, särskilt i de första programmen. Ibland undrar jag hur du skulle orka, men du gjorde det! Tack, Anna, för vad du betyder och ger! Hoppas få se mycket mer i den här stilen med dig. Varm kram!
Anna Lindman: Tack, det betyder jättemycket att få veta att programmen uppskattas, tack, tack, med värme/Anna

Viveka Thalin: Jag vill tacka livet som jag fick genom en levertransplantation. Livet för mig är att vakna varje morgon och tacka för att jag lever. När jag dör vill jag att dom skall minans mig och leva vidare i kärlek. Vi har fått en tid på jorden när det är min tur vet vi ej. Tack så bra att döden kommer upp i sverige på agendan. Döden kan vara vacker och bli det man gör den till.. Tack speciellt till hon som gav mig livet en stund till på jorden.
Anna Lindman: Tack för ditt fina inlägg! Allt gott! /Anna

Ensam utan familj: I nästan alla reportage, både i den här serien och andra, påpekas alltid vad viktig familjen är och vilket stöd den ger. Men alla vi som inte har någon familj då? Vi barnlösa utan syskon och vars föräldrar inte längre finns i livet. Jag miste min livskamrat i september, och vet inte riktigt vad jag ska göra ... Jag ser framför mig 30 ensamma år, om jag uppnår en medellivslängden på drygt 80 år, och jag vet inte hur jag ska klara dessa 10.000 dagar!
Anna Lindman: Hej! Det måste vara svårt, jag vet inte hur jag skall råda dig. Många jag mött i den här serien hade gjort vad som helst för att få 10 000 dagar. Man kan inte jämföra, men jag hoppas så att du kan få stöd och hjälp att hitta ett annat sätt att se på det. Hoppas, hoppas

Mimmi: Hej! Tack för en väldigt värdefull tv-serie om döden. Jag miste min älskade pappa pga sjukdomen ALS tidigare i höstas. Tv-serien hjälper mig i min sorg. Jag känner starkt för familjen som precis som min familj har levt med ALS under ett par års tid. En väldigt svår tid för mig. Jag har följt fler tv-program med Anna L tidigare. Jag uppskattar dig och dina program. Alltid lika kvalitativa.
Anna Lindman: Tack Mimmi! Vad bra om serien hjälper dig!

Moderator: Nu måste vi tyvärr strax avsluta chatten för den här gången. Tack för alla frågor!  Här hittar du länkar till olika organisationer som erbjuder stöd och svar på fler frågor.

Eva-Marie: Var första gången som jag såg programmet, har inte orkat tidigare. Blev en smärtsam upplevelse men kanske en behövlig sådan. Miste min man för snart 7 månader sedan i cancer. Vi fick tyvärr bara 5 veckor tillsammans efter det att vi fick beskedet att det inte fanns något att göra. Samtidigt var det 5 värdefulla veckor, vi han verklig med och säga så mycket till varandra. Tänker hela tiden på dom sista dygnen av min mans liv, allt han sa till mig. Hur jag lovade honom att leva vidare, fortsätta med det som var vårt stora gemensamma intresse att köra motorcykel. Det har varit och är så fruktansvärt svårt att ta sig igenom allt som man ska göra själv utan den man älskar. Jag som i vanliga fall älskar julen hatar den just över allt annat. Vill bara att denna månaden ska försvinna. Vill bara att detta första året efter min mans död ska försvinna så jag kan få gå vidare.
Anna Lindman: Tack för att du delar med dig! Många säger att det blir lättare efter första året, men att sorgen är någon man måste lära sig att leva med. Önskar dig så att det blir bättre!

Carina: Tack Anna, du är fantastisk som programledare i även denna serie. Vi måste våga prata om sorg och saknad om inte annat för att överleva. 
Anna Lindman: TACK! Håller med!

Mathias F: Varför blir alla svenskar mer religiösa när döden har inträffat?
Anna Lindman: Är det så? Vi människor letar efter mening och vi behöver ritualer för vår sorg. Religion har alltid haft en viktig funktion för oss människor för att vi skall "stå ut" med döden. Titta nästa vecka, då handlar programmet om det!

Lina: Tack för ett bra program! Alla människor som är med berör, tänker särskilt på Olle som berättade så oerhört fint om sin son Svante! 
Anna Lindman: Tack Lina! Ja, Olle berättar väldigt fint och står för sin sorg på ett viktigt och berörande sätt.

Caroline: Tack för en fantastisk programserie Anna! Har mött döden på nära håll några för många ggr inom min familj och kan identifiera mig i varje program. Efter dagens avsnitt kan jag bara säga att saknaden och sorgen går aldrig över men övervinns av vackra minnen, stark kärlek och starka ögonblick i avskedets stund. Har själv fått förmånen att många gånger få vara den som förmedlar tröst via sång på begravningar. Varma hälsningar från en " sorge- och planera begravnings"- expert i Örebro. Caroline 
Anna Lindman: Tack Caroline, vad fint att få veta att du uppskattar programmen!

Titti: Min pappa gick bort i cancer när jag var nio år gammal och nu när jag är vuxen tänker jag fortfarande mycket på honom och känner fortfarande stark sorg. Jag tror aldrig att sorgen, saknaden och kärleken försvinner. Det ändrar bara form och blir lättare att hantera. Jag vill åter igen säga att programmet har hjälpt mig på många vis, och det är jag så tacksam för. Precis som någon annan skrev så hoppas jag att ni vinner pris för detta finna program! Det är ett viktigt ämne som man behöver prata om, för då blir det nog lättare att hantera. Så tack, åter igen, för ett fint program! Kram!
Anna Lindman: Titti, tack för att du berättar, jag vet att många känner som du; det går aldrig över. Men bra för alla att få höra att den blir lättare att hantera. Tack för att du tittar!

Anna Balazsi: Tack för alla frågor och fina ord. Det värmer verkligen! Hoppas att jag och min familj har kunnat förmedla en positiv livssyn trots svår sjukdom. Kram till er alla!

Anna Lindman: Tack för alla fina frågor, jag hoppas att ni känner att ni fått svar. Tiden är så knapp i en chatt, vi får återkomma, döden har vi inte pratat färdigt om!

Döden, döden, döden

Anna Lindman lär känna människans största rädsla