100 000 års-problemet

Världen är full av problem, stora och små, men bara ett kräver en lösning som tar hundra tusen år. Var ska man placera 250 000 ton förbrukat kärnbränsle? Och skulle Finland eller Sverige kunna ta emot Europas atomsopor? Den finska dokumentären 100 000-årsproblemet, av Ari Lehikoinen och Vesa Toijonen, visar oss vad Europa försökt göra med sitt radioaktiva avfall: det har sänkts i havet, skickats till Ryssland och förvarats på de mest märkliga ställen. Oftast med dåligt resultat. Ingen har ännu en slutlig lösning.

Förra våren beslöt Tyskland att avveckla kärnkraften senast år 2022. Problemet försvann förstås inte i och med beslutet. Ända sedan 1970-talet har tyskarna planerat slutförvaring för avfallet i saltgruvorna i Gorleben. Politikerkäbbel, motsägelsefulla forskningsresultat och invånarnas motstånd har dock försenat allting.

Kärnkraftverket i Ignalina i Litauen stängdes 2009. En tillfällig lösning för avfallet byggs som bäst, med europeiska skattemedel, men slutförvaringen är ännu inte löst. Från litauiskt håll hoppas man att små länder ska lösa problemen tillsammans. Hela Europa följer utvecklingen i Finland och Sverige där planeringen av slutförvaring kommit längst. En gemensam lösning skulle inte bara vara ekonomiskt försvarbar, den skulle också öka säkerheten.

Det internationella atomenergiorganet IAEA har räknat ut att cirka 300 nya kärnkraftverk nu är under planering. Det betyder tonvis med nytt atomavfall. I finska Pyhäjoki, där ett nytt kraftverk ska byggas, funderar man även på hanteringen av avfall.

- Det är helt säkert bra business, men om det är business vi vill ha, är en väldigt stor politisk fråga, säger kommunfullmäktiges ordförande Matti Pahkala.

Sändningstid:
SVT2 Söndag 28 apr 2013 kl 22.10