Torgny Segerstedt är en av de fåmotståndsikoner vi har här i landet. Hans kompromisslöshet som antinazistiskopinionsbildare och tidningsman gav det styrande Sverige stora darren och AdolfHitler sura uppstötningar.

Redaktören Segerstedt fick till och med enaudiens hos kungen, men trots att han även där fick sin fiskar varma, fortsattehan styvnackat sin kamp.

Jan Troell, som gör sin första långa spelfilmsedan ”Maria Larssons eviga ögonblick”, hade med andra ord fritt fält att göraett hjälteporträtt, få hade haft invändningar, men det är uppenbart att denskånske nestorn vill mer när han här bjuder in oss i Segerstedts liv, både tillhans hem, där dåtida potentater dinerar och pratar politik, och till hans inredär makt- och bekräftelselystnad ibland ruckar hans annars stadiga fokus.

Segerstedt var nämligen inte bara en häcklareav Hitler, han var också något av en swinger. Troell spinner fina men starkatrådar mellan de här två världarna, mellan politiken och passionen, ochSegerstedt var lika hänsynslös på båda områdena. I det förstnämnda fallet ärdet beundransvärt, i det andra inte lika så… – man tycker så att säga mer syndom hans fru än om Hitler.

Och som den hunsade norska frun som förgävesförsöker få sin makes uppmärksamhet och kärlek ser vi Ulla Skoog, som ärlysande som grå och plågad hustru till en utrymmeskrävande man.

Men allra bäst är spökena, som likt bergmanskavålnader hemsöker honom på gamla dagar; döda kvinnor som Segerstedt på etteller annat sätt saknar och/eller har svikit – och som i förlängningen ger ossytterligare en nyans av huvudpersonen, som erbjuder den där sprickan som göratt vi kan kika in bakom Segerstedts hårda yta.

Det ska dock erkännas att ”Dom över död man”precis som den förra långfilmen har ett lätt teatralt drag över sig; ordet ärför ovanlighets skull (när det gäller Troell) nästan lika viktig som bilden,men det kompenseras, åtminstone för den historieintresserade, av en spännandeillusionen av att sitta med och lyssna där och då, när det begav sig, närSveriges rakaste ryggrad visade var det politiska skåpet borde stå.

När Troell här sätter kött och ben på legendenSegerstedt, gör han det med hjälp av danske Jesper Christensen, och tvingarhonom prata dansksvenska. Det tar en liten stund att vänja sig vid hansunderliga diktion men det ger sig.

Det påminner mig om att många finnar nyligenblev tokiga när deras nationalhjälte generalen Mannerheim, i enkenyansk-finsk samproduktion,porträtterades av en svart man.

Det var ju onekligen ett lite udda ochfantasifullt infall. Men spelfilm är trots all fiktion – allt går an, om detangår.