Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Anders Rydell: ”Konstfejden är ett nytt kallt krig”

USA och Ryssland står på varsin sida i en utdragen konflikt om tiotusentals konstföremål. Anders Rydell berättar om ett bortglömt kallt krig. Foto: ScanpixVisa alla (2)
Visa alla (2)

Tiotusentals kulturföremål, varav många stals av nazisterna under andra världskriget, står i centrum för en infekterad konflikt mellan Ryssland och USA. Anders Rydell berättar om ett bortglömt kallt krig inom kulturen.

Nyligen skrevs ett nytt kapitel i den konflikt som har eskalerat till ett nytt kallt krig mellan USA och Ryssland. I januari dömde en domstol i Washington ut böter på 50 000 dollar om dagen riktade till Rysslands regering.

Konflikten bröt ut 2010 då en amerikansk domstol slog fast att Ryssland skulle överlämna en stor samling med judiska böcker och artefakter till den judisk-ortodoxa rörelsen Chabad, som har sitt huvudkontor i New York. Domen ledde till att ryska museer och institutioner frös all utlåning av konst och andra museiobjekt till USA, och sedan 2010 har ingen utlåning överhuvudtaget skett. De ryska myndigheterna säger sig vara rädda för att andra verk ska beslagtas som kompensation. Amerikanska myndigheter har i sin tur försäkrat att Ryssland äger immunitet mot sådana krav. Något som inte tycks ha ändrat den ryska regeringens inställning, som gjort ärendet till en politisk prestigefråga.

Ett flertal museer som J. Paul Getty Museum, LACMA och Metropolitan har haft utställningar som drabbats av utlåningsförbjudet.

I själva verket är konflikten är en del av en betydligt större fråga som i grunden handlar om Rysslands förhållande till sin historia.

I centrum för konflikten står det så kallade Schneerson-arkivet, som består av 12 000 böcker och 50 000 andra värdefulla dokument. Arkivet byggdes upp av fem generationer rabbiner i Chabad-Lubavitch-rörelsen som grundades i Ryssland i slutet av 1800-talet. Större delen av arkivet nationaliserades av bolsjevikerna efter ryska revolutionen, medan rabbinen Joseph I. Schneerson lyckades fly till USA med en del av arkivet och etablera rörelsens nya centrum i New York.

Under andra världskriget beslagtogs arkivet av nazisterna under invasionen av Sovjetunionen – för att ett par år senare återigen hamna i ryska händer. Arkivet skulle sedan förbli en del av det ryska statsbibliotekets samlingar under hela kalla kriget.

Strax före Sovjetunionens fall 1991, under glasnost-eran, dömde en domstol i Moskva att samlingen skulle återlämnas till Chabad. Men samlingen skulle aldrig anlända till New York. Beslutet återdrogs snabbt efter Sovjets fall och idag, med Vladimir Putin vid makten, har Ryssland ett än mer kallsinnigt förhållande till återlämnande av kulturella artefakter.

Efter domen i januari svarade ryska myndigheter att samlingen är en ”del av Rysslands nationella arv och kan inte återlämnas”. Samlingen ska istället förflyttas till det nybyggda judiska museet i Moskva. President Putin har personligen engagerat sig i konflikten och sade nyligen att ”Schneerson-biblioteket inte tillhör något specifikt judiskt samhälle. Det tillhör den ryska staten”.

Putin sade också till ryska medier att återlämnandet skulle öppna en ”Pandoras ask” av återlämningskrav: ”Just nu, i mitt perspektiv, är vi absolut inte redo för detta. Det är omöjligt”.

Detta är grunden till de ryska myndigheternas motstånd. Detsamma gäller andra återlämningskrav av konstverk som ställts efter den så kallade Washingtonkonferensen 1998, där bland annat Ryssland förband sig att återlämna verk och egendom som förskingrades från judiska familjer under Förintelsen. Tyskland, Österrike, Nederländerna, Frankrike och ett flertal andra länder har gjort större ansträngningar för att återlämna verk. Ett flertal länder i Östeuropa och framför allt Ryssland har dock mött sådana krav med allt större motstånd.

Delvis har det historiska orsaker. I Västeuropa stal nazisterna konst framför allt från privata ägare, mestadels judiska konstsamlare. I Sovjetunionen hade privat egendom nationaliserats efter ryska revolutionen. Nazisterna stal därför verk som då redan ägdes av den ryska staten. Något som ytterligare komplicerar frågan är att Sovjetunionen genom så kallade trofébrigader beslagtog konst i Tyskland som ett slags krigsskadestånd – däribland verk som nazisterna tidigare stulit från judiska familjer.

Wesley Fischer är chef på forskningsavdelningen vid Claims Conference, en organisation som sedan 1951 skött ekonomisk kompensation och restitution av egendom åt Förintelsens offer. Han kallar hela historien ”en politisk röra”. ”Det handlar om enorma mängder konst, antikviteter, böcker och judiska religiösa föremål. Det är än idag oklart var mycket av denna konst befinner sig. Denna fråga är långt ifrån löst”, säger han.

På Hermitaget i Sankt Petersburg hänger idag verk som stals från tyska museer under kriget. Totalt förde Röda armén med sig 2,5 miljoner konstverk och 10 miljoner böcker från Nazityskland efter kriget. Tyska museer förlorade omkring 180 000 konstverk. Under 1950-talet återlämnades stora mängder konst till DDR, bland annat den grekiska Pergamonfrisen som hade fraktats till Pusjkinmuseet i Moskva. Men hundratusentals verk har förblivit i Ryssland, däribland den berömda Priamos guldskatt som arkeologen Heinrich Schliemann funnit under sin utgrävning av Troja i slutet av 1800-talet. Skatten försvann efter Berlins fall, och dök inte upp förrän 50 år senare på Pusjkinmuseet.

Ett avtal om återlämnande slöts med Tyskland, men revs 2010 upp av museet som gjorde en helomvändning och beslutade att behålla skatten som kompensation för den förstörelse som Tyskland orsakade landet under kriget. Beslutet är också en del av den nya Putindoktrinen, som ämnar sätta stopp för återlämningskrav.

Hundratusentals verk tros fortfarande finnas undangömda i lager i Ryssland. För den ryska regeringen har Schneersonarkivet blivit en viktig principfråga eftersom ett återlämnande riskerar att öppna upp en lavin av liknande krav.

Ryssland har svarat på domstolens utslag med utlåningsförbud och andra generella bestraffningar. Nyligen hotade den ryska utrikesministern Sergej Lavrov att stämma Library of Congress i Washington, som 1994 hjälpte Chabad att låna sju böcker från Schneersonarkivet i Ryssland. Böckerna återlämnades aldrig. En sådan rättssak skulle definitivt riskera att infektera konflikten än mer.

Frågan är framför allt besvärande för ett Ryssland som har stora problem att hantera sin historia. De stora mängder konst som beslagtogs från Nazityskland är fortfarande en mycket känslig fråga i landet, inte minst bland krigsveteranerna. Kriget kostade omkring 25 miljoner människor livet i Sovjetunionen, och därtill oersättliga kulturella och materiella skador. Nazisterna förde under kriget ett slags utplåningskrig mot den slaviska kulturen, vilket innebar att man medvetet attackerade kulturskatter, de stora tsarpalatsen utanför Leningrad (Sankt Petersburg) brändes och Tolstoj, Tjajkovskijs och Pusjkins egendomar vandaliserades.

De kulturskatter som fördes ut från Nazityskland ansågs då, och fortfarande av många, vara en liten ersättning för de enorma skador landet orsakades.

Frågan om Schneersonarkivet utgör dock något av ett specialfall, och tillför ytterligare en dimension av komplexitet. Konflikten berör direkt ett än mer känsligt ämne, landets djupa antisemitiska rötter – antisemitismen är fortfarande utbredd i Ryssland. På samma gång är det nya judiska museet i Moskva ett försök att göra upp med denna historia, och Putin har själv skänkt en månadslön till museet.

I grunden är konflikten ett maktpolitiskt spel mellan Ryssland och USA. Putin har varit mån om att återföda en ny rysk nationell stolthet, där förlåtelse för historiska synder har liten plats.

Frågan är naturligtvis extra känslig eftersom den förts genom en amerikansk domstol, som gör anspråk på vad som i Ryssland anses vara en högst intern fråga. Det finns direkta paralleller till Magnitskij-fallet, där den ryska advokaten Sergej Magnitskijs mystiska död i ryskt fängelse ledde till USA antog en lag, Magnitskij-akten, som förbjuder inresetillstånd för de som misstänks ligga bakom mordet. I december förbjöd Putin adoptioner av ryska barn till USA, vilket har tolkats som ett svar på Magnitskij-akten.

De alltmer frostiga relationerna mellan Kreml och Vita huset får utsikterna för en diplomatisk lösning att se mörka ut. Vladimir Putin vill framför allt förhindra en situation där frågan om de plundrade konstskatterna avgörs i amerikanska domstolar, vilket skulle kunna få oöverblickbara konsekvenser.

Därför kommer Schneersonarkivet med största sannolikhet förbli i Moskva. Putin vill stänga Pandoras ask innan det är försent.

Kulturkommentar

Visa
Texten ingår i Kulturnyheternas nya serie Kulturkommentar, där inbjudna skribenter bidrar med nytt djup till kulturdebatten

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer.

Kulturkommentar

Mer i ämnet