”Annie Ernaux är en förmoder till den autofiktiva vågen”

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

En förmoder till den autofiktiva vågen  – fast Annie Ernaux aldrig själv skulle kalla sitt självbiografiska skrivande för autofiktion. Hon söker sanningen och är noga med att tygla fiktionen, skriver Kulturnyhternas Ulrika Milles.

Ulrika Milles

Litteraturkritiker

Allt händer i språket där jaget sällan nämns, utan ”hon”, kvinnan, flickan, rör sig genom tiden och minnena som är ett liv och en epok.

Hon har flera arvtagare i strömmen av självbiografiskt skrivande som sköljt över inte minst Norden de senaste decenniet, av Rachel Cusk, Vigdis Hjorth, Karl-Ove Knausgård, men också uttalat hos yngre franska författare som Édouard Louis och Nina Bouraoui, med blick för skammens och underordningens verkan i människors liv.

Nobelpriset i litteratur 2022

Tack vare sitt rakbladsvassa kondenserade språk, som detaljerat avtäcker just hennes specifika tid i världen, blir Ernaux (född 1940) samtidigt en unik solitär författare.

Hon skriver om hemlöshet, om klassen, tid och begär. Hur allt tas ifrån oss, dag för dag, och hur skrivandet är enda vägen att bevara de minnen som gamla fotografier är ett fruset – och därför tyst – vittnesbörd om. Och hur skrivandet måste underordnas strävandet efter sanning, den inre nödvändighetens karga stjärna som tvingar författaren att stryka adjektiv, känslouttryck och all efterhandskunskap. Annie Ernaux stil blir aldrig någonsin violett.

Och den vet heller aldrig någonsin för mycket. Den berättar hur det var då och då och då. Skrivandet ska vara, som hon skriver i det tidiga svenska 90-talets tunna kultbok ”Sinnenas tid” (översatt av Katja Waldén)  som att se på porr på en dålig tv-skärm.

”Det föreföll mig som om skrivandet borde syfta till detta, samma intryck som sexualakten framkallar, denna ångest och denna vanmakt, med det moraliska bedömandet tillfälligt satt ur spel”.

När Doris Lessing fick Nobelpriset i litteratur 2007 väckte Akademiens formulering om ”den kvinnliga erfarenhetens epiker” ont blod hos somliga. Klassresenären Ernaux, som skriver om att vara kvinna i en värld som tycker illa om kvinnor, och som genom åren deklasserats som skamlös av framförallt manliga franska kritiker, beskrivs istället avtäcka ”det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”.

Möjligen har det kvinnligas skuggor (illegala aborter, sexuella övergrepp, älskarinneroller och skilsmässor) normaliserats och blivit liktydiga med det mänskliga under dessa år. Det är lätt att tänka på historiska syskon till Ernaux: den svenska arbetarlitteraturen, och en minnesarkivarie som författaren Tora Dahl. Kollektivets röster sorlar, som samhället rör sig inom varje människa, osynligt och brutalt.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.

Nobelpriset i litteratur 2022

Mer i ämnet