Edm-låtar i dur om psykisk ohälsa. Så skulle man kunna beskriva Aviciis postuma album som släpptes på nationaldagen. Det dåliga måendet är inget som bara antyds, tvärtom är det så explicit och kompakt att det stundtals blir läskigt att lyssna. Det sjungs om att inte passa in och om att vara så deprimerad att man inte vill att någon ska se en i det skicket. Döden är inget som svävar mellan raderna, tvärtom så nämns den i flera låtar.
Mörkret ger ett djup åt den annars lättsamma musiken, och krocken blir en kuslig illustration av hur man föreställer sig att det var för Avicii under de sista åren. Att må sådär dåligt mitt i en värld som snurrar snabbt runt fest och pengar, allt till ljudet av en klatschig syntslinga och smackande bas. Det skulle kunna vara helvetet på jorden.
Tanken på att kidsen i sommar ska stå och dansa och fistpumpa till Aviciis dåliga mående är obekväm, förstås. Det är svårt att helt skaka av sig oron över att någon försöker sko sig på Aviciis tragedi. Men att man valt att skänka intäkterna till projekt för psykisk ohälsa och suicidprevention lindrar ändå olusten. Dessutom är temat och budskapet så genomträngande att det verkar som om Avicii verkligen ville att de här låtarna skulle ut. Kanske var det hans sätt att hantera situationen: att vara ärlig mitt i mörkret och tala till dem som kanske kunde förstå honom.
Ändå vilar det alltid en spöklik skugga över postuma verk, och främst handlar det om osäkerheten kring huruvida det är den riktige Avicii vi hör. Låter det så som han ville? Hade Avicii själv godkänt slutresultatet? Det är omöjligt för oss utomstående att veta. Men låtskrivarna och producenterna som färdigställt materialet har utan tvekan lyckats med att skapa ett stabilt och värdigt sista album för Avicii.
Det är få bombastiska Summerburst-hits, som Levels eller Hey Brother. Istället är tempot lägre och det drar mer mot pop än house. Som artist var Avicii alltid lekfull, alltid sugen på att låna av andra artister, blanda musikgenrer och redo för nya influenser. Men han har nog aldrig varit så djärv som nu. Flera av låtarna är nätbollar som hamnar precis mellan genialt och katastrofalt, man vet inte förrän efter ett tag åt vilket håll de ska falla.
Till exempel samplar han den japanska 60-talshiten Sukiyaki, han blandar in riktigt snabb mello-etno-fiol och han gör till och med en modern edm-version av Martin Svenssons gamla 90-talshit (Du är så) yeah yeah wow wow. Jo, det är sant. På pappret låter det förstås katastrofalt, men det fungerar därför att han behållit känslan i låten men bytt ut orden och gjort det på ett smakfullt sätt.
Genre-mötet som däremot inte funkar är Heart upon my sleeve, en gammal Avicii-låt som redan från början har en vågad rock-techno-refräng med stråkar. Nu har indierock-bandet Imagine dragons lagt sång på det hela, vilket blir en tokig ingrediens för mycket. Men i övrigt är de vågade chansningarna lyckade, eftersom de skänker albumet karaktär och är så väldigt mycket just ”Avicii”. Det är snarare de vaga låtarna som aldrig riktigt lyfter musikaliskt, som är albumets svaga punkter.