Redan Aristoteles betraktade i sin bok ”Om diktkonsten” skönlitteratur som ett läkemedel för själen. Ändå dröjde det närmare 2.000 år innan läsandet av skönlitteratur började användas som behandlingsmetod, allra först på traumatiserade soldater efter första världskriget.

Om man inte kan tala om sin egen sårbarhet kan det vara tacksamt att tala om romanpersonernas tillkortakommanden, vilket fungerade för soldaterna.

Nya studier pekar på läsandets positiva effekt och behandlingsformen används i allt flera länder. I höst kör den första akademiska kursen i biblioterapi igång i Sverige.

”Många svar finns i böckerna”

Kinga Fogelberg har varit en storläsare hela sitt liv. Hon tycker att litteraturen har svar på många av livets stora frågor.

– Som barn så flydde man ju kanske från verkligheten, eller jag gjorde det. Man var prinsessa, sen var man KGB-agent och man lekte olika roller. Jag tror att fantasin utvecklas när man läser, säger Kinga Fogelberg.

– Sedan har jag ju råkat ut för lite saker som många andra, sorg och glädje, och då har jag hittat böcker som accentuerat där jag befinner mig. Man ställer ju frågor och jag tycker att många svar finns i böckerna.

”Biblioterapi är terapeutiskt, men inte terapi”

Jenny Jägerfeld, psykolog och författare, ordinerar gärna böcker som stöd för olika åkommor men poängterar samtidigt att biblioterapi bör fungera som komplement till övrig terapi.

– Biblioterapi kan ha en terapeutisk effekt, men det är inte terapi i den meningen som annan terapi där man har ett visst upplägg, ett visst tillvägagångssätt. På samma sätt kan att gräva i trädgården vara terapeutiskt, men det är ju inte terapi, säger Jenny Jägerfelt.

Biblioterapi läker inte allt och alla. En roman kan inte ge tillbaka en förlorad livslust eller kärlek, inte ta bort sjukdomar och livskriser, men den kan erbjuda ett läkande andrum, utan krav på förändring, bara om vi själva vill, kan och förmår.

Och finast av allt: Med en roman vid din sängsida är du aldrig helt ensam.